Älgen
Älgen hör till familjen hjortdjur (Cervidae). Det innebär att äter växter och idisslar, har klövar samt bär horn som fälls årligen. Älgens vetenskapliga namn är Alces alces. Det första Alces står för släktet och det andra för arten. Ibland lägger man till ytterligare ett namn som i så fall betecknar underarten eller rasen. Det finns nu sju levande älgraser varav fyra finns i Nordamerika och tre i Europa / Asien. Vår ras Alces alces alces förekommer i Skandinavien, Finland, Polen och västra Sovjet. Den allra största älgen lever i nordvästra Nordamerika och heter Alces alces gias, vilket betyder jätteälgen. Levandevikten kan bli nästan ett ton, men den största skillnaden jämfört med vår älg finns i hornuppsättningen. Alaskaälgen som den kallas får ofta kolossala skovelhorn med upp till två meters utlägg.
Den europeiska älgen
Vår älg, den europeiska älgen, är en förhållandevis småvuxen ras, dock inte den minsta. Trots detta är det en imponerande varelse. Tjuren kan uppnå en boghöjd på drygt två meter och en längd av 2,8 meter. En slaktvikt på runt 250 kilo är normalt, detta motsvarar en totalvikt på ca 500 kilo men maximivikten ligger betydligt högre. Hondjuren blir inte lika stora, totalvikten ligger vanligen kring 350 kilo. Dessa värden gäller endast fullt utvuxna individer men p g a det hårda jakttrycket hinner få djur bli fullvuxna innan de skjuts, därför är de flesta djuren vi ser i markerna betydligt mindre.
Utseende och byggnad
Älgen ger ett högrest och robust intryck. Särskilt den fullt utvuxna tjuren verkar stor och kraftfull. Han är också världens största hjortdjur. Bröst och skulderpartiet är väl utvecklat. Ryggradens kotor är försedda med långa taggutskott så att en mankpuckel bildas. På puckeln sitter långa hår som kan resas och ytterligare framhäva höjden och storleken. Sedd framifrån verkar älgen däremot nästan tunn. Kroppen och särskilt halsen är förhållandevis kort. Kombinerat med de långa benen medför detta att många älgar har svårt att nå ner til marken vid betning. Kalvar och fjolåringar, som har jämförelsevis långa ben, går ofta ner på knä när de betar i markskiktet, vilket antyder att älgen är byggd för att i första hand beta i buskskiktet.
Hornen
Hornen som älgtjurarna bär kan vara av två olika typer, antingen stång- eller skovelhorn. Stånghorn är den vanligaste formen av horn. De är pinnlika till skillnad från de stora skovelhornen som liksom namnet antyder formar sig till en skovel med taggar på. Skovelhornen är mer ovanliga, men när de förekommer är det mest på tjurar i norra Sverige. Älgtjuren fäller hornen i midvintertid varje år och redan efter någon månad börjar nya horn växa ut. Hornen växer från den så kallade rosenstocken. Det är ett benutskott som sitter mellan ögat och örat på älgtjurar. Under utväxten skyddas hornen av ett hudlager som kallas basthud. Under basthud har hornen nerver och blodförsörjning. Så länge ”basten” finns kvar har tjuren lite känsel i hornen. När så hornen har växt klart dras blodtillförseln in, vilket leder till att basthuden torkar och lossnar. Det brukar ske i slutet av sommaren. Tjuren fejar bort den torkade basten genom att gnugga hornen mot träd och buskar. Hornen är färdigvuxna och färdigfejade lagom till parningen på hösten och när den är över börjar en zon i hornets bas alldeles ovanför rosenstocken att luckras upp. I den zonen lossnar hornet så småningom och faller av. Normalt fälls de i januari-februari.
Huvudet
Den gamla kons huvud är långt och utdraget, stortjurens tungt och massivt, medan höstkalvarnas huvuden är kortare och mer trekantiga. Just huvudets form ger en god vägledning när det gäller att urkilja de olika älgkategorierna.
Skägget
Alla älgar har skägg, eller åtminstone en antydan till skägg. Skägget består av en hudflik med förlängda hår och sitter i övergången mellan underkäkslinjen och halsen. Man kan t o m se skäget på älgfostret. Bäst utvecklat är skägget hos handjuren. I sin mest typiska utformning är det kort, brett och trekantigt, men man ser många olika former, ibland bara några enstaka stripiga hårstrån. Älgen är dessutom den enda hjortart som bär skägg.
Mulen
Utmärkande för älghuvudet är också den breda, liksom uppsvullna mulen som hänger fram över underkäken. Mulen består av bindväv och fett. Eftersom kraniets näsben är relativt korta är mulen mycket rörlig, och man har ibland velat jämföra den med en snabel. Den används för att bl a gripa och tillrättalägga kvistar i munnen.
Luktsinne
Älgens luktsinne är mycket välutvecklat, det som visar detta är näsans byggnad. De stora näsborrarna är sidställda och uppdragna snett bakåt uppåt i en spets så att den kan uppfånga vittring som kommer bakifrån. Det verkar som att älgen litar mer på luktsinnet än sin syn och hörsel. Får en älg vittring av t.ex. en människa reagerar den direkt, vilket inte alltid är fallet vid misstänkta ljud eller synintryck.
Tänder
Älgen har samma tandformel som våra andra hjortdjur, det betyder att det i en underkäkshalva finns tre framtänder, en hörntand samt sex kindtänder. Mellan hörntanden och den första kindtanden (premolaren) finns det en lång tandlucka. I överkäkshalvan sitter det sex kindtänder men inga hörn- eller framtänder. Fram- och hörntänderna som sitter intill varandra längst fram i underkäken är mejselformade. Eftersom motsvarande tänder saknas i överkäken måste älgen mer eller mindre slita och bryta loss det som skall ätas. Vid kvistbearbetning tar den ibland hjälp av kindtänderna. Betesspåren blir därför typiska och lätta att skilja från de jämna snittytor som haren lämnar, däremot är det omöjligt att skilja de olika hjortdjurens betning från varandra.
Ögon och syn
Ögonen är mörka och cirka 4 cm i diameter och utåtriktade för att förhöja runtomsikten. Älgen har svårt att upptäcka orörliga föremål men rörelser uppfattas däremot lätt. I och med detta kan man anse att synskärpan är dålig. Sannolikt uppfattar älgen sin omgivning ungefär som vi ser den på ett svartvitt foto.
Öron och hörsel
Öronen är långa, ca 30-35 cm. de kan vridas oberoende av varandra, t o m så att det ena vänds framåt och det andra bakåt. De speglar också älgens sinnesstämning. Framåtriktade eller bakåtvridna öron tyder på stor uppmärksamhet. Vid ilska fälls öronen bakåt, nedåt. En riktigt ilsken trycker öronen mot halsens sidor, då framträder de ljusa fläckarna vid öronbasen. I skymning och mörker blir signalen , som troligen är en varning till andra älgar, mycket tydlig. Det är ganska naturligt att hörseln hos älgen är god eftersom att i skog med begränsad sikt och där det är svårt att få vittring från läsidan måste älgen kunna lita till hörseln. Älgens förmåga att uppfatta och urskilja svaga ljud är överlägsen människans, men däremot är gränsen för höga ljud ungefär den samma. Att försöka att skrämma bort älgen från t.ex. vägar med hjälp av någon sorts ultraljud (som vi inte skulle uppfatta) borde därför vara meningslöst.
Förflyttningssätt
Älgen rör sig ganska sävligt p.g.a. dess tyngd och storlek. De sätten älgen förflyttar sig på land är skritt, trav och galopp där det vanligaste förflyttningssättet är skritt. Ibland travar älgen självmant men nästan alla springande älgar är skrämda, endast under brunsttiden är travet ett normalt förflyttningssätt. Galopp används enbart kortare sträckor och då i första hand av yngre och lättare djur för att snabbt komma undan. Älgens uthållighet verkar vara mycket god och en jagad älg kan trava långa sträckor utan att tröttas märkbart. Topprestationen vad gäller löpning har ej kontrollerats men man har konstaterat att en älg har travat 400-500 meter i en hastighet av knappt 60 kilometer i timmen. Framkomstmöjligheterna i risig terräng är mycket goda p.g.a. de långa benen. Större hinder tar sig älgen helst runt men i vissa situationer blir det nödvändigt att hoppa. Älgen hoppar genom att resa sig på bakbenen och sedan vräker den sig över hindret. Hur högt ett nät måste vara för att säkert hindra en älg som anstränger sig för att passera vet man inte, men när edt gäller barmark räcker inte 2,5 meter till. I djup snö har älgen naturligtvis svårare att både hoppa och att förflytta sig.
God simmare
Älgen verkar vara väl hemmastadd i vatten och den är en god simmare. Exempelvis har djur simmat över Öresund till Danmark. Simhastigheten är förvånansvärt hög, och man lär normalt inte kunna ro ikapp en simmande älg. Simkunnigheten är medfödd och späda kalvar klarar sig bra även om de hamnar i vatten. Älgen kan också dyka, enligt amerikanska uppgifter ska dykningar på upp till femtio sekunder ha dokumenterats.
Kroppsutvecklingen
När kalven föds väger den mellan tio och sjutton kilo men efter cirka en månad ha vikten fördubblats. Under perioden Juli till September växer kalven mycket fort, den kan periodvis öka med upp till två kilo per dygn! Under perioden oktober – november är vikten konstant och normalvikten ligger runt 150 kilo. Under vintern och fram till våren magrar kalven. På försommaren under andra levnadsåret har djuret en snabb tillväxt. I oktober väger en väl utvecklad fjolårskalv omkring trehundra kilo.
Årscykeln
Under vinterhalvåret stannar tillväxten men den ökar igen under tillväxtperioden. Det är också känt att tjurar minskar i vikt under brunstperioden. En minskning med 7 – 12% av tjurens slaktvikt anses som normalt. Fjolårstjurar och hondjur ökar något i vikt under motsvarande period.
Jakten
Älgjakten börjar i landets norra delar – Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och den nordvästligaste delen av Kopparbergs län – under den första hälften av september och i övriga delar av landet under den första hälften av oktober. Inom ”septemberlänen” sker ett uppehåll i jakten under den huvudsakliga brunstperioden. Älgjakttidens början fastställs av regeringen, dess längd av vederbörande länsstyrelse. I princip gäller numera att all älgjakt sker på licens, vilket innebär att varje jakträttsinnehavare får en för året fastställd tilldelning av älgar att fälla, fördelade på vuxna djur och kalvar. Tilldelningen är beroende av jaktområdets storlek, älgstammens utveckling, skogsskador m m.
Skrivet av Mikael B
