Det är inte bara människorna som håller sig med husdjur och driver jordbruk. En sådan samverkan mellan olika arter av djur och växter hittar man ofta i naturen. Man kan finna ett beroende mellan två växter eller mellan två djur eller mellan en växt och ett djur. När det gäller styrkan av ett sådant band finns det alla grader, från ett absolut beroende, där den ena parten inte kan existera utan den andra, till ett löst “kamratskap”, som kan förefalla närmast slumpartat.
Ett absolut beroende finner man hos många parasiter. Binnikemaskar, t ex, har inte någon egen tarmkanal utan är helt hänvisade till att förse sig av värddjurets färdigberedda föda. Förhållandet kallas i detta fall parasitiskt. Binnikemasken utnyttjar sin värd, som inte i sin tur kan dra någon fördel av sin påtvungna gäst utan tvärtom skadas, ofta mycket illa. Det finns också ett annat slag av förhållande mellan två organismer, ett förhållande där båda parter drar fördel av varandra. Detta ömsesidiga beroende, som ofta är mycket starkt, brukar kallas symbios.
Kräftan med egen livvakt
Ett känt exempel på symbios är förhållandet mellan eremitkräftan och havsanemonen. Man finner ofta havsanemoner som har satt sig fast vid det skal som eremitkräftan valt att bo i. Under sin långa utvecklingshistoria har eremitkräftan nämligen ’skaffat sig vanan’ att söka skydd i ett tomt skal efter en snäcka, t ex valthornssnäckan. Eremitkräftans bakkropp har förlorat sitt skal, och den skulle vara helt försvarslös utan skyddet från det lånade skalet. När kräftan flyttar sig för att hitta föda, kommer också havsanemonen i kontakt med nya jaktmarker. Kräftan drar i sin tur nytta av havsanemonens förmåga att försvara sig med sina nässelorgan.
Djur med egen trädgård
Många urdjur och encelliga alger lever symbiotiskt med djur. Symbiotiska växter är särskilt vanliga i de slemdjur med skal som plankton innehåller oerhörda mängder av, t ex foraminiferer och stråldjur. Stråldjuren har ett poröst lager av protoplasma utanpå den inre huvudmassan av protoplasma. Inuti porerna finns det mängder av små gula växter, som här har hittat en skyddad växtplats. Dessutom tar de näring ur stråldjurens slaggämnen. Stråldjuren får i sin tur syre, som är en biprodukt från växternas ämnesomsättning. Antagligen levererar växterna också näring åt sina värdar. Växterna fungerar i varje fall som renhållningsverk genom att de förbrukar det spill som atråldjuren får över.
Hos många nässeldjur och vissa plattmaskar kan man hitta gröna alger i vävnaderna. Hydra viridis, en polyp som tillhör de enklaste nässeldjuren och lever i sötvatten, har mängder av alger i vävnaderna. Det är dessa klorofyllhaltiga alger som polypen har att ‘tacka för’ sin gröna färg.
Andra symbionter
Koraller, i synnerhet stenkoraller, och havsanemoner har också symbionter i vävnaderna. (Symbionter kallas de båda parter som deltar i en symbios). Det har blivit klarlagt att algerna inte levererar någon näring till korallerna, och att den mängd syre de avger är för liten för att ha någon som helst betydelse för korallernas syrebehov. Däremot gör de korallerna en tjänst genom att förbruka deras slaggämnen, och det är troligt att detta också gäller för havsanemonerna och Hydra viridis. Algerna får skydd av sina värdar och näring ur deras spill.
Ägretthägrar och oxhackare väljer de större vilda djuren. Hägrarna lever av insekter, som sparkas upp av klövarna, och varnar för annalkande faror. Oxhackarna håller sina värdar rena från parasiter och får samtidigt sin föda.
Bakterier i tarmen
Några bitande och många sugande löss har s k mycetocyter, dvs celler som innehåller bakterier och jästsvampar. Man har också funnit att vissa skalbaggshonor har särskilda säckar, som innehåller symbionter. När hon lägger äggen smetas dessa ned med aymbionter ur säcken. Efter kläckningen blir skalbaggslarverna infekterade, när de äter upp äggskalen.
Däggdjuren har alltid mängder av bakterier i magsäck och tarm. Idisslare som t ex kor och får har i vommen särskilda bakterier. Dessa lever på cellulosan i det gräs som värddjuret äter. Bakterierna framställer ur cellulosan enkla organiska syror (huvudsakligen ättiksyra) som kor och får kan ta upp genom tarmväggarna. även hos människan finns mängder av bakterier i tarmsystemet. Bakterier framställer också vitaminer, t ex B12, i tarmen. Bakteriernas bidrag är kanske det enda tillskott av dessa viktiga ämnen som värddjuren får. Hos kaniner och hästar finns de symbiotiska bakterierna i grovtarmen.
Djur med städhjälp
Det finns många välkända fall av kompanjonskap mellan fåglar och vilda djur. Ägretthägrar ser man ofta tillsammans med bufflar och elefanter. De lever av de insekter som de stora djuren sparkar upp. Ägretthägrarna tycks upptäcka en annalkande fara tidigare än sina värdar. Det är troligt att dessa uppfattar hägrarnas beteende i sådana situationer som en varningssignal.
I Afrika ser man ofta flodhästar och noshörningar i sällskap med oxhackare, ett slags starar, som hoppar omkring på ryggen på de större djuren. Fåglarna befriar sitt sällskap från skadliga och besvärliga insekter och får samtidigt mat för egen räkning.
Växter som samarbetar
Inom växtvärlden finns det många exempel på symbios. Knölbakterier infekterar rötterna på vissa växter, t ex klöver. En del orkidéer och ljungarter liksom några trädarter, som bok och tall, är starkt beroende av vissa svampar (mykorrhiza-svampar).
Lavar är dubbelorganismer, som består av en svamp plus en alg. Lavarna spelar en mycket viktig roll för uppkomsten av jord, eftersom de är de första organismer som slår sig ned på klipphällar och stenar. De ämnen som de framställer upplöser klippan. Fina partiklar uppstår, som regnet sedan sköljer ned, och så småningom bildas jord. Lavarna består av algceller, som ligger inbäddade i svamptrådar. De alger som förekommer i lavar liknar mycket de fritt levande algformerna. Algen får skydd och fuktighet från svampen, medan svampen får dela den näring som algen framställer genom sin fotosyntes.
