Ugglornas ögon är riktade framåt. De är samtidigt utomordentligt ljuskänsliga. Pärlugglan t ex kan urskilja föremål i ljus som är endast en hundradel så stark som det människan behöver Ögonen har ett synfält på 110 grader. En uggla kan inte vidga synfältet genom att vrida på ögonen, eftersom dessa är mer cylinder formiga än klotformiga. Istället har den en rörlig hals som hos vissa arter tillåter att huvudet nästan kan vridas ett varv, medan kroppen står stilla.
Ugglor har mjuka fjädrar på vingarna vilket ger dem en näst intill ljudlös flygning. Genom sin ljudlöshet har ugglorna möjlighet att till fullo utnyttja sin skarpa hörsel för att söka efter byten. Hos vissa arter sitter de under fjädrarna dolda öronöppningarna olika högt på huvudet. Detta ökar tidsförskjutningen mellan de båda öronens registrering av samma ljud och hjälper dessa ugglor att lokalisera ljudkällan.
Jordens 133 ugglearter bildar en av de mera väl avgränsande fågelordningarna. Deras mest utmärkande karaktärsdrag är det väl avsatta ansiktet med de framåtriktade Ögonen, det stora huvudet på en skenbart kort hals samt den mjuka, luckra fjäderskruden, som gör deras flykt så tyst. Ugglorna lever av animalisk föda, som de fångar levande genom att använda den krokiga näbben och de kraftiga gripklorna. Förr klassificerades de tillsammans med dagrovfåglama, vilka skaffar föda på samma sätt, men ugglornas ytliga likhet med denna grupp är ett fall av konvergent utveckling. Utseendemässigt liknar ugglorna mest nattskärroma, medan dagrovfåglarna anses vara närmast släkt med hägrarna. Ugglorna förekommer i hela världen utom i Antarktis och på en del isolerade oceanöar. De har anpassat sig till varje tänkbar ekologisk nisch, från sterila öknar och den arktiska tundrans ödemarker till de yppigaste tropiska regnskogar. Ugglorna uppdelas i två familjer, tornugglor och äkta ugglor. Skillnaderna mellan dessa är så små, att många, särskilt de europeiska ornitologerna, placerar dem alla i en familj.
1. Fjälluggla (Nyctea scandiaca)
Gamla hanar är helt snövita eller en aning svartfläckig. Honan är större och vit med brunaktiga fläckar. Ungarna är först vita, senare gråbruna. Boet är en grop i marken. 4-12 vita ägg läggs i maj-juni. honan ruvar 30-34 dygn. Ungarna lämnar boet när de är 20 dagar gamla och blir flygfärdiga efter cirka 35 dagar Vanlig föda är lämlar, sorkar och möss. Ibland under sorkfattiga år fångas även ripor. Den brukar sällan ge ljud ifrån sig, men vid parning hörs ett ‘kroo’ eller ‘rick’.
2. Berguv (Bubo bubo)
Den är vår största uggla. färgen är brun, gul och svartspräcklig. Fågeln har långa fjädertofsar på huvudet som kan resas eller läggas ner. Ögonen är rödgula och näbben är svart. Honan är större än hanen och har ljus strupfläck. Könen är i övrigt lika. Uvarna bygger inget bo, utan lägger äggen i en grop på en bergshylla, ofta lätt tillgängliga. Lägger i mars-maj 1-4 vita ägg, som ruvas av honan i omkring 35 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter ungefär 60 dagar. Samma boplats används många år i rad. Fångar de djur den kan klara av, från smågnagare till ekorrar, kråkor, harar, ripor och tjädrar. Lever dock mest av små gnagare. Den jagar i gryning och skymning. Dess läte är ett djupt men kort ‘oh-ho’, iband följt av ‘gutturalt’ skrockande.
3. Hornuggla (Asio otus)
Den är spräcklig i gulbrunt och gråvitt, med brunsvarta fläckar i längs- och tvärgående mönster. Den har två långa öron- tofsar pä huvudet (horn). Ögonen är kraftig rödgula. Fågeln väger 200-400 gram. Ingen skillnad i utseende finns mellan könen. De bygger inte något bo utan använder sig av gamla kråk-, skat- och ekorrbon. Under “musår” läggs 4-7 vita ägg, oftast i april, ibland i maj. Då det är ont om smågnagare häckar den mera sällan i Sverige. Ruvtid för äggen är 27-28 dygn. Ungarna är flygfärdiga vid 30-33 dagars ålder, men lämnar boet långt tidigare. De äter olika arter av smågnagare och näbbmöss. I övrigt ätes småfåglar, exempelvis under flyttningen och när det är ont om smågnagare. Läten är ett lågt, vanligen tvåstavigt rop ‘ho-ooo’. Ibland hörs ett lågt, dovt läte ‘h-vumb’.
4. Jorduggla (Asio flammeus)
Den har gulbrun fjäderdräkt med strimmigt bröst och svarta fläckar under de långa rundade vingarna. Könen är lika till utseendet men honan är större än hanen. Boet är en fördjupning i marken, klädd med växtdelar. Äggläggningen sker i april. De lägger vanligen 4-8 ägg, vita och nästan klotrunda. Honan ruvar äggen i omkring 26 dygn. Ungarna som matas av honan med föda som hanen kommer med, lämnar boet efter ca 15 dagar och är flygfärdiga 11 dagar senare. De kan någon gång få två kullar Äter huvudsakligen fältsorkar och andra små däggdjur. Även småfåglar och insekter fångas och ätes. Parningslätet är ett upprepat, ganska snabbt ‘po-po-po-po’.
5. Pärluggla (Aegolius funereus)
Vikten är 90-170 gram. Hanen och honan ser lika ut. Översidan är brunaktigt olivgrå, tätt översållad med vita runda fläckar. Undersidan är gråvit med längs- och tvärgående jordbruna fläckar. Huvudet är relativt stort och runt utan örontofsar. Den har ljusgula ögon. De bygger inget bo. Tidigast i mars, oftast i april, lägger honan 3-8 vita ägg i ett ihåligt träd, oftast i ett stort hackspetthål. Ruvtid på äggen är 26-27 dygn. Ungarna är flygfärdiga och lämnar boet när de är 30-36 dygn gamla. Ugglan äter främst skogsmöss, skogslämmlar, näbbmöss och mera sällan småfåglar av olika arter upp till traststorlek. Undantagsvis ätes insekter. Parningslätet är ett snabbt, dallrande ‘hå-å-å-å-å-å’ som upprepas med mellanrum.
6. Sparvuggla (Glaucidium passerinum)
Det är en liten uggla som inte är större än en domherre. Färgen är brun med gråvita teckningar och ‘ögonkretsarna’ är gråvita med mörka, koncentriska ringar. Den flyger i långa bågar. Den verkar orädd vi dkontakt med människa. Könen ser lika ut. Den häckar i barr- och blandskog, gärna i ‘besvärlig’ terräng. Äggen läggs i hackspetthål då den ej bygger något eget bo. Den lägger 4-6 vita ägg i april-maj, som ruvas i 28 dygn av honan. Boet är svårt att finna, eftersom ugglan där håller sig mycket väl dold. Födan är smågnagare och småfåglar Den ‘lagrar’ ofta bytet i ihåliga träd och fågelholkar. Ett vanligt läte är en upprepade domherrelik vissling ‘hy’ i gryning eller skymning, tidigt på våren.
7. Hökuggla (Surnia ulula)
Könen ser lika ut. Översidan är svartbrun till olivgrå med vita fläckar och tvärs över bröstet går ett vitt och ett ofullständigt svart tvärband. Resten av undersidan ar vit med tät, svart tvärrandning. Stjärten är lång och kilformad. Huvudet saknar örontofsar. Vikten är 200-350 gram. Den bygger inget bo. Tidigast i mars men oftast i april, sällan senare lägger honan 3-13 vita ägg i ett ihåligt träd eller uppe i en avbruten trädstam. Äggens ruvningstid är 25-30 dygn. Ungarna lämnar boet vid omkring en månads ålder, ofta innan de kan flyga. Ugglan äter företrädesvis sorkar och dessutom lämlar i norra Sverige. Födan är ibland näbbmöss och mindre fåglar. Lätet är ett hökliknade, tjattrande ‘kikikiki’.
8. Kattuggla (Strix aluco)
Den är brunspräcklig med runda ögonkretsar och svarta ögon. Könen ser lika ut, men två färgvarianter, en rödbrun och en gråare förekommer. Den bygger inget bo utan lägger äggen i ett ihåligt träd, någon gång i ett gammalt hus, eller t.o.m på marken. Äggläggning sker vanligen i mars-april, men ibland redan i slutet av februari. Vanligen läggs 2 till 4 runda och vita ägg. Ruvning sker 28-30 dygn och endast av honan. Ungfåglarna, som mest matas av hannen, är flygfärdiga efter 30-37 dygn. ugglan äter smärre däggdjur, särskilt möss, sorkar, näbbmöss och råttor. Även vissa fåglar och emellanåt grodor, fiskar, blötdjur, maskar och insekter kan fångas och ätas. Ett vanligt läte är ett gällt ‘klävitt’. Parningslätet är ett melodiskt ‘hoo-hoo-hoo’ som följs efter uppehåll av det långt ‘dallranade’ lätet ‘oo-oo-oo-oo’.
9. Slaguggla (Strix uralensis)
Det är en stor uggla. Färgen är gråvit med mörkbruna längsstreck. Mellan ögonen och ovan näbben samt i panna finns mörka streck. Ögonen är svartbruna och förhållandevis små. Honan är större än hannen. Könen är för övrigt lika i utseende. Den häckar sällsynt från Uppland till Norrbotten och Lule lappmark. Den föredrar ödslig barrskog eller blandskog samt hyggen. Ugglan bygger inget bo, utan lägger äggen i ihåliga träd, gamla rovfågelsbon och liknande. Äggen som är 2-5, glänsande, vita läggs i april-maj och ruvas av honan i 27-28 dygn. Ungarna lämnar boet efter c:a 30 dagar. Ungarna är flygfärdiga 1-2 veckor senare. Den äter mycket smågnagare. Dessutom fångas hare, ekorre, fåglar. Parningslätet är ett dovt hoande ‘hóho-hóho-hohóho’ något liknade skogsduvans. Ibland hörs ett skällande ‘vau’ och ett strävt ‘kaveck’.
10. Lappuggla (Strix nebulosa)
Ugglan är aningen mindre än berguven, gråare än denna och har runt huvud utan örontofsar. Stjärten är längre än berguvens. Den har mjuk och ‘luftig’ fjäderdräkt som är oregelbundet fläckad och strimmad i mörkgrått och vitt på översidan. Den har breda, mörka strimmor på undersidan. Fågeln har stora ögonkretsar med mörka koncentriska ringar och små gula ögon. Könen är ungefär lika till utseensdet. Honan är störst. Den bor i regel i gamla hök-, vråk- eller fiskgjusbon. Normalt läggs 4-6 ägg i april-maj. Äggen är nästan vita utan glans. Honan ruvar enbart. Ungarna lämnar boet efter c:a 4 veckor, innan de kan flyga. Fåglarna äter smågnagare, näbbmöss och antagligen en del fåglar om beståndet av smågnagare ‘tryter’. Lätet är ett djupt, dånade ‘hu-hu-hoo’ som upprepas. Ibland hörs ett gällt ‘ki-vick’.
11. Tornuggla (Tyto alba)
Tornugglan är något mindre än kattugglan. De vita ögonkretsarna med svagt rostfärgade kanter ingår i ett karakteristiskt hjärtformat ansikte. Ovansidan är askgrå hos hane och hona med svarta och vita fläckar. Undersidan är svagt rödgul med mörka prickar. Vår ras, Tyto gunata, är sällsynt och har starkt avtagit under de senaste femtio åren. Den häckar i endast i Skåne men är tillfälligt anträffad upp till Dalarna och Ångermanland. De oftast 4-6 vita äggen läggs i kyrktorn, på kyrkvindar eller på logar och liknande ställen. Äggen läggs i april-maj, och honan ruvar i 32-36 dagar. De gamla tornugglorna är typiska stannfåglar, men ungfåglarna strövar omkring. Födan består mest av smågnagare och näbbmöss. Arten är fridlyst hela året. Lätet låter som ett ‘långt, ängsligt skri’. Ibland hörs väsande och knäppande ljud.
Henrik S – Bilder ur Cerny – Fågelhandboken
