Räven

RÄVEN

1. Inledning

Rödräven hör till de djurarter som gynnats av den mänskliga kulturens Utbredning. Den har alltid haft sin betydelse för oss människor. Stenåldersmannen utnyttjade den som föda medan vi idag kanske ser den mer som smittkälla, konkurrent om vilt, rövare av tamdjur, värdefull pälsresurs eller som mål för rekreationsjakt. Genom att den redan från början var en generalist i fråga om diet och biotopval har räven snabbt kunnat anpassa sig till förändringar i miljön. Det är främst rävens anpassningsbarhet och dess ideala storlek, som varit avgörande för dess överlevnad.

2. Syfte

Syftet med detta arbete är att få veta lite mera om rödräven och varför stammen klarat sig så bra trots sjukdomar, när andra djurpopulationer minskat i täthet. Jag är också intresserad av att veta lite om bakgrunden.

3. Arbetssätt

Jag har sökt litteratur statsbiblioteket och jag har även försökt rita av bilder på rödräv som jag funnit i litteraturen.

4. Historik

4.1 Kunskapen om räven genom århundradena

Stenåldersmannen utnyttjade räven till föda och dess päls är lika eftertraktad idag som för tusentals år sedan. Den folkliga erfarenhet som måste ha anhopats sedan stenåldern är dock sällan nedtecknad och därmed svår att få grepp om. Men det går att spåra hundratals, kanske tusentals, jägargenerationers erfarenheter av rävens vanor i den uppsjö av olika metoder att komma den till livet, som var i bruk ännu förra seklet. Man sköt den vid åtel, för hund eller för en spårande pojke, under klappjakt, under smygjakt eller på lock. Man förgiftade den med stryknin, lät snabbsprungna hundar ta den eller grävde ur dess lya.
Den nedskrivna kunskapen inskränker sig i äldre tid huvudsakligen till ett antal mindre trovärdiga historier. Olaus Magnus beskriver hur räven övertar grävlingens gryt genom att förorena det, hur den lurar tamdjur genom att skälla som en hund och vilda fåglar genom att spela död och hur han fiskar kräftor med svansen. På 1500- talet kände man rätt väl till sådant som rörde rävens förhållande till människan; pälsverket och dess olika färgvarianter; att den tar lamm och att den sprider rabies.Den här blandningen av fakta och fantasi är förstålig i ljuset av den viktiga roll räven spelade i antik och medeltida diktning. I de antika fablerna är räven den listige som får de större djuren på fall men inte lyckas lura de mindre.
Mycket av det som skrevs under sena 1700- talet och 1800- talet står sig gott än idag. I början av 1900- talet hade man klarlagt rävens biologi i grova drag. Den stora skillnaden mot 1800 talet är, förutom nogrannare undersökningar, således att man dels tittat på rävstammarna, populationerna, dels studerat olika individers olika beteenden. Det senare har blivit möjligt i och med utvecklingen av radiotelemetrin, tekniken med radiosändare på djuren.

5. Utseende och kännetecken

Rödräven (lat. Vulpes vulpes) hör till hunddjuren och förekommer naturligt över större delen av norra halvklotet. Den finns också inplanterad i Australien. På vintern har räven en långhårig och tät päls som skydd mot kylan. På sommaren är pälsen tunn, som ibland kan verka sliten. Rödräven är rödgul på ryggen, sidorna och svansen. Kinderna och strupen är vita och bröstet och buken askgrå-vit. Öronen och fötterna är svarta och svanstippen vit. Mer fakta här nedanför :

• En räv kan väga 7-9 kg och leva i högst tio år.
• Rävhanen kan bli 75 cm lång och honan 70 cm.
• Svansens längd är mellan 32-48 cm.
• Räven har mycket bra syn, hörsel och lukt.
• Ögonpupiller är avlånga och står lodrätt. Ögon sitter snett.

Spårstämpeln är lik en liten hunds med märken efter en stor tramdyna och fyra små för tårna. Den är dock öppnare än hundens och ett klassiskt knep för att skilja dem åt är att dra en rak linje tvärs över stämpeln i höjd med den främre kanten av yttertårnas trampdynor. I ett hundspår skall denna linje skära de bakre delarna av de mellanliggande tårnas trampdynor, medan den skall gå helt fri i ett rävspår.

6. Rävens år

6.1 Diperiod

Medeldatum for rävungars födelse infaller i slutet av mars till i början av maj, beroende på vilken del av Sverige de föds i. Desto högre upp i landet de befinner sig desto senare föds de. Rävungama tillbringar sin första tid i ett gryt. Detta kan vara utgrävt av föräldrarna i en gammal kolbotten, i en sandig backe eller under stora stenar. Oftast har det åtminstone ett par utgångar och en kammare. Vid födseln väger valparna ca 100 gram. De föds blinda men öppnar ögonen efter 14 dagar. De diar modern i fyra veckor.

6.2 Hårt grytbundna

Vid åtta veckors ålder växer stickelhår av normal rävfärg ut i ungarnas päls och de förlorar sitt tidigare ulliga utseende. Även mjölktänderna har växt ut och de livnär sig av byten de vuxna släpar hem. De håller sig i grytets närmaste omgivning och marken där blir påtagligt nött av deras vilda lekar.

6.3 Löst grytbundna

Ungefär vid midsommartid kan man få se rävungar ute på gärden och hyggen. De kan nu alternera mellan olika gryt och prövar för första gången på att söka föda på egen hand. De är dock fortfarande beroende av föräldrarna för sin försörjning.

6.4 På egen tass

Sensommarens bärtider är väl lämpade för en rävunge som ska lära sig att klara sig själv, och så småningom börjar ungarnas beteende att alltmer likna de vuxnas. På grund av sin oerfarenhet är de dock lättare att locka med muspip eller att ta i fälla. De håller sig i föräldrarnas revir, men är ej längre beroende av dessa för sitt uppehälle. De går ännu att skilja från de vuxna på vikten.

6.5 Utvandring

Fram emot november splittras familjen. Ungrävarna är då påtagliga konkurrenter om den knappa födan och speciellt unghanarna får utvandra från föräldrareviret. Själva utvandringen kan ske över en natt, men ungräven kan också göra ett flertal utflykter innan den bestämmer sig för att gå på egen hand. Utvandringens mål är att räven etablerar sig i ett eget revir någonstans. Detta är beroende av rävens konkurrenskraft, antalet konkurrenter och antalet lediga revir. Rävarnas föryngring året innan liksom de vuxna rävarnas överlevnad det senaste året spelar således in.

6.6 Löptid och dräktighet

Rävarnas parningstid infaller under januari-mars eller 52 dygn före födseln. Som nämnts varierar parningstiden beroende på var i landet man befinner sig, väder och individuella variationer. Det sägs att unga honor löper senare än gamla. Parningstiden är en period med stor aktivitet. Rävarna tycks gå långa sträckor och man kan träffa grupper med hanar samlade kring en mottaglig hona.

Vintern är en hård tid för räven och den förlorar i medeltal nästan ett kilo i vikt innan våren kommer. För att klara detta har den lagt på sig fett under hösten, mer ju mer frukt och bär den haft att äta. En god bärskörd skulle således öka rävarnas chans att klara vintern.

Sent i april är rävaret slutet i mellansverige och det nya årets ungar föds. Fjolårsungamas öde avgörs av vilken plats på rävarnas sociala stege de lyckas slå sig fram till. Är de revirhävdande hanar eller honor med egna ungar, så är de försäkrade om flera kommande rävar. Som extrahonor i föräldrarnas revir eller i ännu högre grad som kringdrivande hanar utan eget revir är deras utsikter betydligt sämre.

7. Rävens diet

Räven är en så kallad opportunist, den tar vad som finns tillgängligt för ögonblicket utan att vara speciellt nogräknad. Vinterdieten är ofta dominerad av däggdjur, medan räven sommartid har en mer varierad kost: insekter, bär, reptiler, fåglar osv, givetvis återspeglande tillgången. Både större och mindre djur ger sig räven på, såsom rådjurskid och lamm eller sjuka och skadade rådjur och får. Räven tycker om att vara i vatten och kan stå och fånga grodor och fisk. Den äter även musslor och snäckor.När räven har fångat ett mindre byte skakar den det med munnen eller kastar upp det i luften och griper det igen med tänderna. Om bytet fortfarande lever leker räven med det. Räven är ett nattdjur och jagar på natten men under pamingstid jagar den även på dagen.

8. Variationer av täthet mellan områden

I Sverige finns det uppskattningar på att det finns mellan åtta och två individer (vuxna rävar) per 1000 ha. Den främsta orsaken till dessa skillnader torde vara olika födotillgång. Det finns dock även andra faktorer som kan påverka rävstammamas täthet : konkurrenter, fiender och sjukdomar. Varg, lo och kungsörn kan alla ta rödräv som byte. Det fåtal rävar som faller offer har dock säkert inte någon betydelse för rävstammen som helhet. Däremot kan människan med sin jakt åtminstone under vissa omständigheter påverka tätheten av räv. Två sjukdomar, rabies och skabb har visats kunnat påverka rävstammarnas täthet. Rabies kan ta ned rävstammen till ca 20% av dess tidigare täthet och skabben kan lokalt få rävarna att i det närmaste försvinna.

8.1 Sveriges rävstammar

I Sydsverige som helhet är fluktationema i rävtäthet mellan åren små. Rävstammama i barrskogsregionen varierar däremot i takt med sorkarnas 3-4 års svängningar. På grundval av de undersökningar som gjorts i Sverige sedan 60-talet, kan man göra sig följande bild av de svenska rävstammarna :

I Sydsverige lever rävarna under stabila förhållanden i grupprevir, som är anpassade till födotillgången. Varje år produceras ett överskott av rävungar, som får utvandra för att söka sin lycka. I norra Sverige flukturerar rävstammen, som nämnts, i 3-4 års svängningar. Den ökade födotillgången under sorkstammarnas tillväxt tas till vara, först i form av bättre föryngring, senare i form av större grupper allt eftersom unghonoma blir kvar hemmavid. Skulle dock födan öka mer bestående , så är det troligt att rävreviret skulle falla sönder i mindre enheter och att tätheten av rävar med egna kullar skulle öka.

9. Sjukdomar

Rödräven är utsatt för ett flertal infektionssjukdomar och parasiter. Många av dessa lever räven med utan större besvär. Endast ett fåtal av åkommorna är av besvär för rävstammama. Rävskabb och rabies hör till dessa. Eftersom vi i Sverige är förskonade från rabies så tar jag bara kortfattat upp skabb i detta arbete.

9.1 Skabb

Rävskabben som kom från Finland i mitten på 1970 talet, spred sig över hela landet och reducerade den svenska rävstammen periodvis till mindre än hälften av vad den var förut. Rävskabb finns i hela Europa, men i Skandinavien har följderna blivit extra svåra. Det beror antagligen på att våra rävar tidigare varit förskonade från skabb och därför saknade motståndskraft när smittan kom. Skabb orsakas av ett mikroskopiskt kvalster som finns i rävens hud.

Sjukdomen utvecklas hos räven under en period av ca tre månader. Skabbdjurens borrande i huden förorsakar håravfall och klåda. En skabbrävs doft är mycket karaktäristisk. Huden i första hand på länder, svans och nos blir tjock och skrovlig. Rävens beteende förändras så att den blir oskygg. Så småningom dör räven av utmärgling då den inte längre förmår jaga normalt och av att huden inte längre fungerar som skydd mot uttorkning. Den svenska rävstammen skaffade sig en naturlig motståndskraft före år 2000. Men skabben har ändå kommit för att stanna. Skulle rävstammen tendera till att öka kraftigt igen, lär skabben slå till på nytt. Skabben kommer alltså i fortsättningen att vara en populationsreglerande faktor för vår rävstam.

Sammanfattning

När andra rovdjur minskade i täthet ökade rödräven. Varför? Det år främst rävens anpassningsbarhet och dess ideala storlek, som varit avgörande. Genom att den från början varit en generalist, mångsysslare, i fråga om diet och biotop val, har räven snabbt kunnat anpassa sig till förändringar i miljön: uppodling, kalhyggesbruk osv. Den har inte varit så sårbar för eventuella miljögifter pga. sin varierande diet. Den har dessutom kunnat anassat sitt familjeliv till varierande födotillgång. Räven är inte stor nog att utgöra ett verkligt hot mot människans boskap och har därför inte blivit föremål för alltför stor förföljelse. Räven är stor nog att vandra långa sträckor och på så sätt snabbt kolonisera nya områden eller söka upp tillfälliga födokällor. I modern tid är det skabben som varit det största hotet mot rävstammen. Avslutningsvis kan konstateras att det knappast finnas någon som vill bli av med ett så vackert och spännande inslag i vår fauna som räven.

Skrivet och ritade bilder av Ann-Catrin S.