GRUNDFAKTA OM SKOGEN
Växtligheten i en skog kan indelas i följande skikt: Bottenskikt. Kryptogamerna lavar, svampar, mossor och ormbunksväxter. Fältskiktet. Fanerogamer såsom gräs och vanliga blomväxter. Buskskikt. Dit räknas träd mellan 3-5 meters höjd. Trädskikt. Dit räknas träd med en längd av minst 5 meter.
Jordlagret i skogen kan antingen vara mineraljord, som bildats av material från berggrunden eller organogen jord som bildats av organiskt material. Exempel på mineraljord är moränen som bildats i samband med inlandsisens arbete. Organogena jordar är t.ex. kärr och mossar. I barrskog finns en jordart som kallas podsol där de enskilda jordlagren har tydliga gränser. Överst under förnan (barr, löv, kvistar) finns ett svart lager bestående av nedbrutet växtmaterial (råhumus,mår). Därunder finns ett blekare urlakningsskikt (blekjord) och ett oftast rostfärgat anrikningsskikt (rostjord). Podsoljorden är surare än lövskogsjord och där sker nedbrytningen framför allt av mikrosvampar och mindre markdjur (förnadjur) såsom hoppstjärtar, kvalster och insektslarver. Se bild nedanför.
I lövskogsjord – brunjord är jorden är ej så sur och skiktningen ej så tydlig. Organiskt material bryts ned av bakterier, daggmaskar och förnadjur. Jorden brukar kallas för mulljord. Nedbrytningen av löv går mycket snabbare (1 år) jämfört med i barrskogen. Svampar som ju saknar förmåga till fotosyntes skaffar sig näring genom nedbrytning av organiskt avfall och även genom ett slags parasitism (t.ex. tickor på träd). Ett annat sätt att få näring är att samarbeta med ett träd. Fina svamphyfer växer ihop med trädets rotspetsar. En förtjockning, en s.k. svamprotshätta bildas på rotspetsarna. Detta ’samarbete’ mellan svamp och träd kallas mykorrhiza. Se bild nedanför. Den vanligaste skogstypen i Sverige kallas Blåbärsgranskog eftersom en typväxt i skogstypen är blåbärsris. Andra vanliga växter i den är Linnéa och Skogsstjärna. Jordarten är sandig morän och jordmånen kallas podsol. Marken är relativt fuktig. På torrare marker med inslag av berghällar förekommer en annan vanlig skogstyp, nämligen Lavtallskog. Tallen som ju har djupare rotsystem än granen klarar vattenfattigare jord bättre. Typiska växter förutom tallen är ljung, lingonris och renlavar.
Andra skogstyper är örtgranskog med bättre näringsförhållanden och därav rikare örtväxtlighet samt ädellövskog. Den senare skogstypen finns i södra Sverige på brunjord. Ek, alm, lind och hassel är typiska träd i denna skogstyp och bland vanliga blomväxter kan nämnas gulsippa och nunneört. Sveriges skogsområden kan indelas i olika skogsområden, nämligen norra och södra barrskogsområdet, fjällheds-området där stora träd saknas, fjällbjörksregionen och bokskogs-regionen med ädla lövträd längst i söder. Ekens naturliga nordgräns går vid Dalälven. Alla träd har ‘invandrat’ från sydväst via nuvarande Danmark utom granen som kommit till Sverige via Finland från Sibirien.
Efter en skogsbrand kan man se hur olika växtslag börjar att åter kolonisera marken. Vissa gräs som kruståtel samt mjölkört och hallonris är tidiga kolonisatörer. Skadeinsekten snytbagge kan finna plats för äggläggning på nedbrända, liggande trädstammar. Inom några år bildas buskvegetation av lövträd vilket gynnar vissa djur som sork och lövsångare. Snart börjar barrträdsplantor gro och på sikt kommer granskogen att dominera. Älgen gynnas av tallplantförekomst och buskvegetationen. I den allt högre och mörkare granskogen blir botten-vegetationen sparsammare. Äldre träd gynnar förekomsten av olika ugglor, hackspettar m.fl. Detta händelseförlopp kan kallas för succession i skogen.
Några däggdjur i skogen
Älgen
Numera förekommer älgen över hela landet med undantag av Gotland och Öland. Under 1900-talet har älgen ökat kraftigt, framförallt p.g.a. att vargen har försvunnit. Årligen skjuts ungefär 30000 älgar i Sverige. Jakten brukar motiveras av att den ger ett bra kosttillskott. Norrut skulle många älgar också svälta ihjäl vintertid om de blev för talrika. Söderut skulle det uppstå fler trafik-olyckor och djuren skulle också beta av och förstöra nyplanteringar av skog. Älgens föda består av buskar och träd. Den äter blad, skott och kvistar av lövträd främst sälg, asp, rönn och vide. Även vattenklöver och andra örter utgör dess föda. På vintern äter den lövträdens bark samt barr och kvistar av enar och unga tallar. Trots sin storlek smälter älgen väl in bland trädstammar pga. sin mörkgrå färg. Älgtjuren faller sina horn varje år. Detta sker efter parningstiden i perioden december – mars. Nya horn börjar att växa ut. De omges av hud, rika på blodkärl, som ger näring till hornen. Ju äldre en älgtjur är desto större horn med taggar får den. Före brunsttiden i augusti är hornen färdiga. Då skrapas huden bort mot någon trädstam. Varje älgtjur utser ett revir som han försvarar mot andra tjurar. Varje tjur parar sig med flera kor. På försommaren föds kalven. Den följer kon till nästa kalvning.
Rådjur
Rådjuret finns nu i hela södra och mellersta Sverige upp till Södra Västerbotten och södra Lappland. Omkring år 1900 fanns rådjuren inte längre upp än till Småland. Vad denna spridning norrut beror på vet man inte riktigt säkert. En av orsakerna är antagligen att de stora rovdjuren har försvunnit. Om sommaren är rådjuret rödbrunt, om vintern brungrått. Rådjuren fäller sina horn i likhet med älgen. Rådjuren har en mångsidig kost. På sommaren äter de blad och örter, på vintern lingon och blåbärsris, svamp, torrt gräs och löv, knoppar, kvistar, bark osv. Bocken parar sig med flera honor. Parningstiden infaller i juli – augusti. Dräktighetsperioden (tiden mellan parning och födsel) är tio månader.
Skogshare
Skogshare eller nordisk hare finns bara i Europas norra delar. Den finns i hela Sverige, även i fjälltrakterna. Om vintern blir skogsharens dräkt gråaktig eller vit. Svansen är nästan alltid vit, till skillnad från fältharen, vars svans har svart översida. I odlade trakter har skogsharen trängts undan av fältharen. Skogsharen äter örter, ris, gräs, toppar och skott av lägre buskar och träd. Haren kan få tre kullar ungar om året. Vanligast är dock att den får två kullar.
Räv
Ett av vara vanligaste rovdjur, räven, har ökat beroende på att konkurrensen från vargen försvunnit. Man kan säga, att den i många avseenden övertagit vargens roll i vårt land. Numera finns det många rävar som lever och får ungar inne i städerna eller i städernas utkanter. Räven finns i hela Sverige. Räven är allätare. Den äter t ex sopor, kadaver, bär, grodor, fiskar, möss, sorkar, harar och fåglar. Smågnagarna är viktig föda. Parningstiden i perioden januari – april.
Grävling
Grävlingen är mest aktiv nattetid. Grävlingen trivs i både skogstrakter och kulturbygder. Gryten används i många år och kan bli mycket stora med invecklade system av gångar. Grävlingen är en verklig allätare. Den kan äta daggmaskar, insekter, små gnagare, rötter, gräs och bär. Grävlingen har vintersömn. Under denna tid är kroppstemperaturen i stort sett normal, och milda dagar kan den också lämna grytet en kortare tid.
Ekorre
Ekorren är en gnagare, som lever i träden. Den förekommer i hela Sverige Ekorren brukar ha flera bon i trädhål, t ex gamla hackspetthål och i fågelholkar. Ibland bygger den själv ett risbo eller gör om ett fågelrisbo. Ekorren äter nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg.
Smågnagare Smågnagarna, sorkar och möss, är mycket viktiga i skogen, speciellt då som föda åt större däggdjur och rovfåglar. Det kan finnas många smågnagare på en liten yta i skogen. Man lägger dock i regel inte märke till dem därför att de rör sig i gångar under vegetationen eller under snön.
