Organismer som gör oss sjuka
Det var först på 1800-talet som fransmannen Louis Pasteur slutgiltigt bevisade att en hel rad sjukdomar orsakas av små levande organismer. Han uppfann också en metod att förstärka kroppens naturliga motståndskraft mot dessa parasiter.
Före Pasteur fanns det mängder av sjukdomar som läkarna stod handfallna inför. Man kände inte till något effektivt botemedel. Många svåra farsoter härjade. Sverige drabbades av en svår pestepidemi åren 1710-1712. Under pestens härjningar i London 1665 dog över hundratusen människor av en befolkning på knappt en halv miljon. Och ‘digerdöden’ på 1300-talet skördade omkring 25 miljoner liv i Europa, dvs. en fjärdedel av världsdelens hela befolkning.
Vad är sjukdom?
Sjukdom är en rubbning i den levande organismens normala funktioner. De smittsamma sjukdomarna, infektionssjukdomarna, orsakas av smittämnen av olika slag. Dit hör bl.a. bakterier (små encelliga organismer), virus (varken växter eller djur) och urdjur (encelliga djur). Det finns också sjukdomar som orsakas av svampar och maskar (t. ex. binnikemaskar och hakmaskar).
Bakterier
Man känner till över tusen olika typer av bakterier. De flesta av dem är ofarliga. Ja, många är rent av nyttiga for människan. Men några av bakterierna framkallar sjukdomar, och många av dessa sjukdomar är livshotande. Bakterierna varierar i storlek från 0,8 tusendels mm till 5 tusendels mm.
Bakterierna kan indelas i tre grupper:
1. kulformiga, s. k. kocker
2. stavar (baciller och vibrioner)
3. spiralformiga, s. k. spiroketer.
De kulformiga bakterierna kan uppträda parvis (diplokocker, en av dessa orsakar lunginflammation), i klasar (stafylokocker, orsakar t. ex. varbildning i sår) eller i långa kedjor (streptokocker, orsakar t. ex. halsfluss). Även de stavformade bacillerna kan bilda långa kedjor. De sjukdomsalatrande bakterierna avsöndrar gifter, toxiner. Sådana gifter frigörs också när bakterierna sönderfaller sedan de har dött.
Varje bakterietyp alstrar ett speciellt toxin, som ger upphov till en speciell sjukdom. Tuberkelbacillen orsakar tuberkulos och aldrig difteri eller mjältbrand. Tyfusbacillen orsakar tyfus. Det finns emellertid några sjukdomar, t. ex. lunginflammation och hjärnhinneinflammation, som kan framkallas av flera olika smittämnen. De sjukdomsalstrande bakterierna kommer in i kroppen på många olika sätt. Stelkrampsbacillen förekommer i jord. Får man jord i ett öppet sår, kan man alltså drabbas av stelkramp.
Difteri och scharlakansfeber sprids genom droppinfektion. Det sker genom att man andas in smittämnen, som har hostats ut i luften av en smittad person. Dysenteri och tyfus kan man smittas av om man får i sig föda som är infekterad med dysenteri- resp. tyfusbaciller. Bakterier kan också spridas med djur. Pestbacillen överförs från smittade råttor till människan genom förmedling av loppor.
Även om man har fått sjukdomsalstrande bakterier i kroppen, är det för den skull inte säkert att man blir sjuk. Bakterierna måste först övervinna kroppens naturliga försvar, de vita blodkropparna. Så snart kroppen har invaderats av bakterier, strömmar de vita blodkropparna till och går till motanfall. De diplokocker (parvisa kulformiga bakterier), som orsakar lunginflammation, finns i näsan och halsen hos många människor, som verkar fullt friska. .Dessa s. k. bacillbärare kan sedan smitta andra, mindre motståndskraftiga personer.
Olika typer av virus
Virussjukdomar
Virus orsakar bl. a. polio, smittkoppor, influensa, gula febern, vattkoppor, påssjuka och mässling. Viruspartiklarna är mindre än bakterierna. De största är 0,4 tusendels mm och de minsta 1 hundratusendels mm. Virus befinner sig någonstans i gränsområdet mellan levande och död materia. Somliga viruspartiklar består av en enda molekyl. Virus kan bara växa och föröka sig inuti levande celler. Viruspartiklarna framställer nya viruspartiklar av värdcellens protoplasma. Cellen dör så småningom av denna behandling, och då sprider sig de nybildade viruspartiklarna till kringliggande celler. Virus kan indelas efter den typ av kroppsvävnad de angriper. Somliga virusarter angriper nervcellerna och orsakar t. ex. polio och rabies. Andra virus har specialiserat sig på andningsorganen och framkallar förkylning och influensa. Virus sprids i stort sett på samma satt som bakterier. Förkylningsvirus överförs genom att en smittad människa hostar eller nyser. Gula febern, som förekommer i tropikerna, sprids genom att virus överföra från sjuka till friska människor av gulafebermyggan.
Urdjur
Tre andra tropiska sjukdomar – amöbadysenteri, afrikansk sömnsjuka och malaria – orsakas varken av bakterier eller virus utan av små, encelliga djur.
Vanlig dysenteri är en tarm infektion, som orsakas av bakterier. Den tropiska amöbadysenterin däremot framkallas av urdjuret Entamoeba histolytica, en släkting till den vanliga amöban. En annan sorts urdjur, trypanosomerna, sprider sig i blodet och ger upphov till den afrikanska sömnsjukan eller trypanosomfebern. Trypanosomerna lever som parasiter i antiloper och överförs till människan genom stick av tsetseflugan. Antiloperna har inget besvär av trypanosomerna. Det visar att många smittämnen är farliga bara för en enda djurart.
Malaria är den vanligaste infektionssjukdomen i världen. Den orsakas av malariaparasiten, Plasmodium. Detta urdjur tillbringar en del av sitt liv i malariamyggan, en släkting till vår vanliga mygga. När malariamyggan sticker en människa, förs malariaparasiter över till människans blod. Se figur ovan över livscykel.
Maskar
De maskar som orsakar sjukdomar hos människan hör till grupperna plattmaskar och trådmaskar. Många av dessa maskar har mycket komplicerade livsförlopp. De gästspelar som parasiter hos två eller flera s.k. värddjur. Den kinesiska levermasken, Clonorchis sinennts, parasiterar först på en snäcka och vandrar sedan över till en fisk. Den angriper människor som äter rå fisk. Det gör man ibland i Kina och Japan. Masken slår sig ner i levern, där den livnär sig på blod.
En annan plattmask, Schistosoma haematobium, har bara ett värddjur förutom människan, nämligen en sötvattenssnäcka. Honan lägger ägg i människans blodkärl,främst i bukens vener. Äggen lämnar kroppen med avföringen. Om ett ägg har turen att hamna i vattnet, utvecklas det till en larv, och om turen håller i sig träffar larven på en snäcka, i vars kropp den slår sig ner. Här omvandlas larven till en liten blåsa, sporocyst, ur vilken så småningom en hel rad nya larver kommer ut. De nya larverna, cercarierna, lämnar snäckan och simmar omkring i vattnet. Om de träffar på en människa som vadar barfota i vattnet, borrar de sig in genom fothuden och förs sedan med blodet till bukens vener, där de utvecklas till fullvuxna schistosoma-maskar. Den sjukdom de orsakar, schistosomiasis, är mycket vanlig i Kina och Egypten. Kroppen försvagas av inre blödningar, och sjukdomen kan leda till döden, antingen direkt eller indirekt genom att motståndskraften mot andra sjukdomar minskar. Risodlarna i Japan och Kina är särskilt utsatta, eftersom de går barfota på sina vattendränkta risfält, vilka ofta gödslas med människoexkrementer.
Till plattmaskarna hör också binnikemaskarna. Av dessa finns det flera arter, som parasiterar på människan. En typ har svin som sitt andra värddjur, en annan har nötboskap och en tredje fisk. Man kan lätt få sådana maskar i sig om man äter kött eller risk som är otillräckligt kokt eller stekt.
Vad trådmaskarna beträffar är det bara ett fåtal, som framkallar allvarliga sjukdomar. En av dessa är hakmasken Neca’tor. Den vuxna hakmasken är omkring en centimeter lång. Den hakar sig fast vid tarmväggen och suger blod. Äggen förs ut med avföringen- På platser med dåliga sanitära förhållanden hamnar äggen ofta direkt på marken. Larverna kläcks och utvecklas i fuktig jord. Om de träffar på en människa som går barfota, tränger de in genom huden. Via blodkärlen hamnar de i lungorna, och därifrån tar de sig upp genom luftstrupen till munnen. Sedan sväljs de ner i magsäcken och når så småningom sitt mål, tunntarmen. Hakmasksjukan är vanlig i tropiska länder. De sjuka drabbas av blodbrist, de blir slöa och håglösa, och motståndskraften mot andra sjukdomar minskar. Barn som infekterats av hakmaskar kan bli psykiskt efterblivna.
Trikinen är en av de allra farligaste maskarna. De vuxna trikinerna, som bara är några millimeter långa, lever i tarmkanalen. Honorna borrar sig in i tarmslemhinnan och föder där sina ungar. Dessa följer sedan med blodet och kapslar in sig i musklerna, där de kan leva i flera år. Människor angrips av trikiner genom att de äter otillräckligt kokt eller stekt kött. Larverna orsakar svåra smärtor när de borrar sig in i musklerna, och sjukdomen kan leda till döden. I vårt land är den sällsynt, eftersom kött enligt lag måste kontrolleras noga innan det får säljas.
En annan trådmask är Wuchere’ria Bancrofti. Den lever i lymfkärlen. Dessa täpps till, och den uppdämda lymfvätskan gör att kroppen svullnar oerhört i de angripna partierna (oftast underbenen). Sjukdomen kallas elefantfasis. Masken sprids av myggor, som suger i sig masklarver från smittade personer och överför larverna till andra människor.
Svampar
Svampsjukdomarna angriper främst huden, t. ex. fotsvamp och revormar. Allvarliga svampsjukdomar, som drabbar kroppens inre organ, förekommer nästan bara i tropikerna.
Pasteur och immuniteten
Louis Pasteur visade inte bara att vissa bakterier kan orsaka sjukdomar. Han upptäckte också att kroppens naturliga motståndskraft (immunitet) mot en sjukdom kan ökas genom vaccination. Vaccination innebär att man sprutar in försvagade eller döda smittämnen i kroppen. Dessa framkallar en ofarlig variant av den svåra sjukdom, som de fullvärdiga smittämnena av samma typ skulle orsaka. I människokroppen bildas s.k. antikroppar, som följer med blodet och angriper de försvagade smittämnena. Mängden antikroppar mot sjukdomen i fråga ökas på detta sätt. Om den riktiga, farliga sjukdomen sätter in, är kroppen beredd att ta upp kampen mot den.
Bildkällor : Köpta läroböcker i Zoologi.
