Etologi

ETOLOGI – Del 1

Etologi är den vetenskap som sysslar med djurens beteenden. Ofta föreligger en tendens att i djurens beteenden intolka mänskliga reaktioner och känslor.

En fågel sågs hacka efter flugor sittande på andra sidan av en glasruta. Flugorna flög men kom snart tillbaka. Detta upprepades flera gånger. Av iakttagaren uppfattades detta som om flugorna drev gäck med fågeln. Eller ur tidningsartiklar: ‘Sebrorna sover ofta stående. Detta beror på en sund instinkt, som de har ärvt från sina förfäder’. ‘En vild sebra vet att endast om den sover lätt kan den genast ta till flykten om ett lejon skulle närma sig’. ‘Tanken på den kommande vintern driver nötkråkan till en febril insamlingsaktivitet. Värdeomdömen kan man också få höra i stil med: De grymma rovdjuren; den stygga gökungen som kastar ut sina fostersyskon.

Hur djuren uppfattar sin omvärld

Djurens omvärld bestäms av sinnenas begränsning. Djurens handlingar bestäms av yttre och inre faktorer. Eftersom de yttre förmedlas av sinneorganen, spelar studiet av sinnesförmögenheterna en viktig roll.

Många djur är färgblinda, t ex flertalet däggdjur (viktiga undantag: apor, människor). Färgseeende djur kan vara känsliga för olika spektralområden (bin och många andra insekter kan se ultraviolett, bina däremot ej rött .

Vissa högfrekventa luftvibrationer uppfattas ej av människans hörselorgan men utmärkt av t ex fladdermöss, som själva frambringar sådana ljud av betydelse för orienteringen. Luktsinnet spelar hos många djur en roll, som människan med sitt relativt outvecklade luktorgan knappast kan göra sig en föreställning om.

Över huvud taget är vår omvärld full av företeelser, som våra sinnesorgan ej registrerar som t ex de elektromagnetiska vågor som förmedlar radio och TV-program.

Djurhjärnan registrerar ofta sinnesintrycken på ett annat sätt än vår egen hjärna.En pingvin kan inte känna igen en fisk på marken men tar den genast om den läggs i en vattenbassäng. Kajor visar fullständig likgiltighet om man tar en av deras nakna ungar men angriper häftigt om man tar en med utvuxna svarta fjädrar, ja t.o.m. en svart tyglapp utlöser angrepp. Många rovfåglar uppfattar inte stillasittande byte inom bekvämt räckhåll men reagerar omedelbart vid minsta rörelse hos den. Djuren reagerar alltså för vissa bestämda situationer.

Vid konstanta yttre förhållanden uppför sig djuren ej alltid på samma sätt. Beteendet är också beroende av inre faktorer: hormoner och processer i det centrala nervsystemet. Könshormon (som för resten är lika hos många djur) ger alltid fortplantningsbeteende men det särskilda beteendemönstret hos varje art i samband därmed bestäms av medfödda mekanismer i det centrala nervsystemet. Beteendet finns färdigt från början men kommer inte till uttryck förrän könshormonerna uppträder i blodet.

Handlingar som normalt uppträder vid en viss ålder kan framkallas hos yngre djur genom hormoninsprutningar. Veckogamla kycklingar kan fås att gala. Men man kan också hos honor framkalla beteenden som normalt förekommer endast hos hanar och omvänt: Kanariefågelshonor kan fås att sjunga efter behandling med hanligt könshormon, en tupp kan efter tillförande ar hypofyshormonet prolaktin fås att vårda kycklingar.

Reflex- och instinkthandlingar

En typisk reflexhandling är alltid svar på en yttre påverka och någon variation i utlösningsförmågan förekommer inte. Energin till utlösningen kommer delvis utifrån via retningar av sinnesorganen. En instinkthandling får hela sin energi inifrån. Den uppstår i det centrala nervsystemet genom en automatisk, rytmisk impulsproduktion. En instinkthandling är medfödd, oföränderlig och ändamålsenlig i normala situationer (utan att djuret är medvetet om denna ändamålsenlighet). Att djurens handlingar ofta visar stor förmåga till föränderlighet och anpassning beror på att de dirigeras av sammankopplade oföränderliga instinkthandlingar och variabla reflexhandlingar och i sällsynta fall av vad man brukar kalla verklig intelligens. Som exempel på intelligenta handlingar hos djur kan nämnas att schimpanser (utan att ha blivit instruerade) kan skjuta ett antal olika grova bambukäppar i varandra för att därmed nå ett annars oåtkomligt föremål eller av samma anledning stapla lådor på varandra.

Beteendemönstrets beständighet har kunnat ge bidrag till kunskapen om djurens släktskapsförhållanden. Sålunda har man kunnat uppställa ett stamträd för änderna på grundval av parningshandlingarna och resultatet stämmer väl överens med andra systematiska fakta. Instinkthandlingarna har ofta under utvecklingens gång visat sig vara mera oföränderliga än organen. I några fall har instinkthandlingarna överlevt de organ de tillhör såsom balansrörelser med svansen och stångningsrörelser som finns hos djur vilka har rudimentär svans respektive horn. Hos en kasuar (som saknar bröstbenskam till fäste för vingmuskler) har man iakttagit flygrörelser då den hängts upp i en sele.

Utlösningsmekanismer

Utlösning av en handling innebär upphävande av en hämning från de högre delarna i det centrala nervsystemet. En fisk, som får förlängda märgen bortskuren, fortsätter att utföra okontrollerade simrörelser i det oändliga. Av en daggmask, som skärs i två delar, är den bakre delens rörelser helt kaotiska, medan den främre uppträder mera “behärskat”.

Ibland kan impulser “dämmas upp” så starkt att handlingen bryter fram i “tomgång” En bäver, som genom vistelse i ett kalt rum hindras från att gräva, utför ändå grävrörelser och försöker med jämna mellanrum packa samman det obefintliga materialet En stare, som i fångenskap inte beretts tillfälle till insektsfångst, sågs från sin plats på en stolskarm fixera en punkt i luften under taket, varpå den flög dit och gjorde en snappande rörelse, återvände till stolen och slog näbben mot karmen samt gjorde slutligen en sväljningsrörelse. Även rävar, som ju anses speciellt kloka, kan inte hindra sådana tomgångsrörelser.

I en bur där halva golvytan utgjordes av betong och halva av jord placerade rävarna ben var som helst och utförde grävrörelser. De på betonggolvet liggande benen kom alltså att ligga helt synliga, men det föll aldrig någon räv in att flytta ett ben från betong- till jordgolvet.

Det verkar som om djurens alla gång-, sim- och flygrörelser vore medfödda handlingsmönster. En fågel behöver inte lära sig flyga. Duvungar uppfödda i rör, som förhindrat vingrörelser, flyger när de befrias lika bra som jämngamla fåglar som “övat sig” på naturligt sätt.

Djuren har ett visst antal medfödda instinkthandlingar och därtill hörande utlösningsmekanismer, som passar till de situationer, som de normalt råkar ut för. Situationer, som inte är naturliga, kan de som regel inte klara.

De flesta av djurens instinkthandlingar är riktade mot andra djur. Det vill synas som om särskilt iögonenfallande strukturer utlöser bestämda reaktioner hos andra djur. Ofta förstärks strukturens utlösande verkan av särskilda instinktiva rörelser. Det kan också vara fråga om speciella dofter, ljud, beröring osv. Bland alla impulser som djuret mottar sker i centrala nervsystemet en utsortering av vissa. Gemensamt för dessa är att de är enkla och tydliga. Sådana retningar kallas för nyckelretningar. En viss handling utlöses alltså av sin motsvarande nyckelretning likt ett lås som öppnas med en speciell nyckel. Här nedan lämnas några exempel på nyckelretningar:

Trastungar sträcker halsen i vädret och gapar då boet utsätts för skakningar. Då ungarna blir seende, utlöses gapandet även av visuella retningar, t ex pappbitar av tämligen godtycklig form, en trästicka, ett finger under förutsättning att föremålet inte är för litet. (undre gräns synes i detta fall ligga vid omkring 3 mm diameter). Å andra sidan utlöses föräldrarnas matningsbeteende av ungarnas uppspärrade gap. En unge, som ej gapar får ej någon mat och går sa småningom under och kastas ut ur boet.

Allmänt kan sägas att de individer, som har ett i den aktuella miljön ändamålsenligt handlingsmönster, överlever. De varianter, som har ett beteende, som hindrar livsnödvändiga behov att bli tillgodosedda, går under.

Ett leende kan framkallas hos ett spädbarn genom uppvisande av en pappskiva, på vilken gjorts ett par “ögon” i form av svarta fläckar, ett leende som är lika tydligt som det som framkallas vid anblicken av moderns ögon.

Vissa hönsfåglar tar till flykten för rovfågelssiluetter (även kycklingar som kläckts i maskin och aldrig varit i kontakt med en vuxen fågel ) men är likgiltiga för siluetten av en svan eller gås. Dessa siluetter kan göras mycket schematiska. Beroende på om pappsiluetten dras åt olika håll enligt pilarna upplevs fara bara om den stora siluetten dras ned i pilens riktning nedåt.

Den röda fläcken på trutarnas undernäbb utlöser ungarnas tiggande efter mat. Försök med attrapper har visat fläckens betydelse. Huvudets färg och form spelar liten roll, t o m förekomst av huvud eller ej har föga inflytande. Däremot är näbbformen viktig. En mycket smal näbb har större effekt än en bred. Ungarna ser näbben rakt underifrån! Även andra färger än rött har effekt. Genom extra kontrastverkan kan fläckar konstrueras som visar större effekt än en normal trutnäbb. Därigenom framkallade retningar brukar man kalla supernormala. (Har den röda läppstiftsfärgen karaktär av supernormal retning?). En strandskata föredrar ett jättestort modellägg framför sitt eget.

ETOLOGI – Del 2

Hanen hos den silverstreckade pärlemorfjärilen reagerar normal på honornas fladdrande vingar. Försök med attrapp har visat, att vingarnas form eller tecken inte spelar någon namnvärd roll, däremot den orangegula grundfärgen. Det har visat sig att det är denna färgs växelvisa uppträdande och totala försvinnande som är nyckelretningen. En fjärilslik mekanisk attrapp som inte helt slöt vingarna mellan vingslagen var därför inte särskilt effektiv, hanarna drogs hellre till en roterande cylinder vars halva nantelyta var svart och andra halvan oragegul. Effekten kan också förstärkas genom att man låter cylindern intill en viss gräns rotera med större hastighet. Vid alltför stor hastighet kan färgväxlingarna ej uppfattas.

Några andra ofta anförda exempel på djurs automatiska handlande kan nämnas. En gräsfjäril som hölls i en bur med färgade pappersblommor reagerade ej alls för dessa. När man utanför buren hängde ljungblommor, vilkas doft med vinden fördes in stimulerades fjärilen. Den flög dock ej till ljungblommorna utan mot de luktlösa pappersblommorna. Lukten utlöser alltså rörelsen som sedan riktas mot färgen.

Bivargen, en stekel som jagar bin, reagerar först på synintryck och vänder sig mot varje flygande föremål av rimlig storlek samt flyger upp på läsidan om det. Om föremålet utsänder bilukt anfalls det.

En grävstekel som släpat en förlamad gräshoppa till ‘’boet’’ kunde ej dra in den om dess (gräshoppans) antenner kapats av, trots att dess ben borde kunna användas till att gripa tag i.

En annan stekel släpar hem sitt byte varefter den lägger det utanför öppningen till larvkammaren. Innan den drar in bytet gör den emellertid ett inspektionsbesök i kammaren, varefter den hämtar in bytet. Om detta flyttas ett stycke från öppningen medan stekeln är nere i kammaren, hämtar stekeln det och placerar det utanför öppningen, går ned igen för att inspektera osv. Inspektionsturen ingår i en kedja av reaktioner och kan inte överhoppas.

Könsmogna spigghanar får under fortplantningstiden röd buk och går till attack mot varandra. En spigghane utan denna röda färg ignoreras, men klumpiga modeller med rödfärgad undersida utlöser våldsamma attacker. På motsvarande sätt reagerar hanen på honans av rom uppsvällda buk och uppvaktar ivrigt en enkel modell.

Prägling

I detta sammanhang bör nämnas några ord om s.k. prägling. Om gässlingar som kläckts i maskin får se en människa allra först börjar de följa henne och vill ofta inte alls veta av sina föräldrar eller syskon. Över huvud taget följer de det första rörliga föremål av rimlig storlek, dött eller levande, som de först får syn på efter kläckningen.

Många djur, som tagits om hand av människor sedan djuren varit små, beter sig mot människan som mot en artfrände. Hjortkid uppfostrade hos människor kan bli farliga när brunsten inträder, eftersom de uppfattar människan som en artfrände och antingen försöker driva bort henne eller försöker para sig med henne.

Myskänder som ruvats ut och följt grågäss under ett par månader, sluter sig senare (helt normalt) till andra myskänder. Nästa vår försöker de dock para sig med grågäss. Objektet för handlingen är alltså i detta fall präglat långt innan handlingen kommer till utförande.

Vid pollination av vissa orkidéer förekommer ett raffinerat utnyttjande av felprestationer genom en utlösningsmekanism. Blommorna har strukturer (hårighet, glansighet) och dofter som liknar dem som finns hos honorna av vissa steklar. Hanarna omklamrar blommorna och utför parningsförsök, varvid pollensäckar fastnar på deras huvuden. På motsvarande sätt utnyttjas rovfiskars huggreaktioner vid fiske med konstgjorda beten. Om betena är överbetonade verkar det som s.k. supernormal retning.

Skyddande förklädnad – Mimicry

Ett sätt att undvika angrepp av rovdjur eller rovinsekter är att ha en skyddande färgteckning eller utseende (mimicry) som liknar ett “farligare” djur. Figuren visar en ofarlig stekel som liknar en geting.

Revirbeteenden

Många djur hävdar under fortplantningstiden ett s.k. revir, varmed menas ett område som försvaras vanligen av hanen men hos vissa arter av honan (t.ex. simsnäppor) eller av båda (röding och en del andra fiskar, en del fåglar, särskilt sådana som häckar i kolonier).

Reviret försvaras mot artfränder. Genom direkt kamp eller vanligen genom signaler vilket senare gör det möjligt att försvara reviren utan att arten lider förluster. Sådana signaler kan bestå av iögonfallande teckningar som exponeras i samband med vissa rörelsemönster. Signalerna kan också vara akustiska.

Så är t.ex. en av fågelsångens funktioner att markera ett revir. Av kemiska signaler begagnar sig många däggdjur. Hundar markerar reviren med urin, flodhästar med exkrementer som sprids genom ivrigt svansviftande. Andra djur avsätter doftande sekret från speciella körtlar, t.ex. analkörtlarna hos många mårddjur.

Revir är också kända bland ryggradslösa djur. Hanar av trollsländor uppehåller sig inom vissa områden, som försvaras gentemot andra trollsländehanar. Många djur lever alltså i naturen i ett slags osynliga inhägnader.

Särskilt har fåglarnas revirbeteende studerats. Revirens storlek varierar starkt. Hos en rovfågel kan det omfatta några kvadratkilometer medan det hos mindre tättingar kan inskränka sig till en trädgrupp eller en markyta på något hundratal kvadratmeter. Kolonihäckande fåglars revir omfattar oftast endast själva boet och en liten yta närmast intill, och vissa “spelfåglar” (orre, brushane) har ett revir på någon kvadratmeter.

Hävdandet av ett revir gentemot djur av samma art kan vara ändamålsenligt t.ex. genom att tillgången av föda inom ett visst område är begränsad i förhållande till bohoven.

I mänga fall levererar reviret fågelns alla livsförnödenheter, boplats, föda, vatten etc. Paret behöver aldrig lämna reviret. Hos andra innehåller reviret boplatsen men inte födan, som söks utanför detsamma, som t.ex. hos kolonihäckare. “Spelfåglarnas” revir torde framför allt ha till funktion att tillhandahålla ett område inom vi1et parningen störningsfritt kan äga rum.

I allmänhet är det som ovan nämnts hanen som lägger beslag på ett revir, från vilket han avvisar alla hanar av sin egen art. Även honor angrips ofta av en oparad hane, särskilt de fall då fjäderdräkten är lika hos båda könen. Genom att honan ej går till motattack utan i stället visar andra reaktioner blir hon så småningom accepterad av hanen.

Flyttfåglar

Vissa fåglar flyttar till varmare breddgrader under vinterhalvåret i första hand på grund av brist på insekter. Med hjälp av “inbyggda biologiska klockor” och “tidsminne” tycks fåglarna veta när det är dags för flyttning. Med hjälp av solen och stjärnhimlen kan de ta ut riktningen för sin flyttningsfärd.

Sociala förhållanden

Studier i hönsgårdar, bland draghundar och djur som ute i det fria lever i flock har visat, att det råder en sträng social rangordning mellan de i gruppen ingående individerna. Den sociala rangordningen (hackordningen) är ofta organiserad så att ett visst djur dominerar över alla andra inom flocken, nästa i serien dominerar över alla utom den förstnämnda o.s.v. Längst ned på rangskalan finns en individ som får ta emot hugg av alla de andra. Rangordningen avgörs i strid eller genom att någon frivilligt underkastar sig. Mera komplicerade serier kan uppkomma under vissa omständigheter t.ex. då honan A dominerar över honan B, som i sin tur dominerar över hona C. Sistnämnda dominerar emellertid över A. Ett sådant förhållande kan ha uppkommit genom att vid den första konfrontationen den normalt svagare C har lyckats besegra den tillfälligt indisponerade A. Den en gång fastställda rangordningen bibehålls sedan, Det händer dock stundom att en viss individ kan göra uppror mot en överordnad och tillkämpa sig en plats högre upp på skalan.

Hanen dominerar i regel över honan. Socialt lågt stående kajhonor, som parar sig med högtstående hanar, erhåller automatiskt dessas rang och respekteras i fortsättningen av fåglar som tidigare dominerat över dem.

Allmänt tycks gälla att ett djur som har många underlydande uppför sig tämligen vänligt och hackar eller biter sällan medan djur som står lågt ned blir mera “despotiska”. Djur som lever tätt ihop blir ofta mer stridslystna, inte minst kan detta konstateras bland djur i fångenskap. Å andra sidan är många djur för sin trivsel mycket beroende av sällskap. Schimpanser som isoleras från sina gelikar blir melankoliska och stillasittande. En isolerad höna som ätit sig mätt börjar äta igen då den placeras bland andra hönor.

Starkt avvikande individer t.ex. albinos jagas och hackas ofta. Storkar hackar ihjäl sjuka ungar som inte reagerar normalt. Hos andra fåglar kastas de levande ur boet.

Flyktreaktioner

Flykthandlingar spelar en mycket större roll i djurens liv än t.o.m. hunger och könsdrift. Djuren befinner sig nästan ständigt i flyktberedskap. Flyktreaktionerna är i allmänhet medfödda och endast i undantagsfall behöver ungarna lära sig dessa från föräldrarna. När en fara hotar, har ungarna en medfödd förmåga att “förstå” föräldrarnas reaktioner, och första gången de hör ett varningsläte trycker de eller gömmer sig och är tysta.

Många djur kan bli ganska tama inom områden där de inte jagas. Det är endast på få platser på jorden som djuren inte visar någon som helst flyktreaktion genom att de helt saknar fiener. Sådana arter, särskilt på avlägsna öar (moafågel, garfågel, jättesköldpaddor), har därigenom blivit svårt decimerade eller helt utrotade av människan.

Flykthandlingarna växlar med åldern, omgivningen och fienden. Vipungar trycker medan vuxna vipor flyger skriande upp. En fälthare löper i sicksack då den förföljs av en räv men trycker, då en örn visar sig.

Djurens ‘’språk’’

Från början skall understrykas att det bland djuren inte förekommer något symbolspråk av den typ som människan använder. Djuren meddelar sig med varandra på annat sätt. Språk taget i denna bemärkelse består inte alltid av ljud. Endast fåglar och däggdjur äger mera allmänt läten, men sådana förekommer också hos grodhanar, vissa reptiler (ex. krokodiler, ormar), vissa fiskar (ex. knorrhane) och flera insekter (ex. rätvingar, stritar). Språket kan också bestå av rörelser, vissa ställningar, dofter och beröringar som verkar som ett slags signaler, vilka är ett uttryck för individers psykiska stämning. Mycket av vad som redan behandlats skulle kunna föras in under denna rubrik. Också under onaturliga förhållanden kan djuren begagna sina medfödda signaler, trots att de inte i dessa sammanhang har någon betydelse. I Köpenhamns zoo kunde en hackspetthane ses trummand på en gren fastän honan satt alldeles bredvid honom. I naturen tjänar trumningen till att locka honan till hanens territorium .

Fåglarnas sång har alltid tilldragit sig särskilt intresse. Som förut nämnts har den till uppgift att skrämma bort andra hanar från reviret men också till att locka oparade honor dit. Fåglar som använder relativt enkla strofer (t.ex. ärtsångare, grönsångare) tycks ha en medfödd förmåga att frambringa dessa, medan fåglar med mera varierande och komplicerad sång delvis lär sig genom härmning (ex. bofink, trastar). Därigenom kan i sistnämnda fall uppkomma lokala “dialekter”, särskilt studerade hos bofinkar och rödvingetrastar.

Sångens inträdande på våren har samband med avsöndrande av hypofyshormon, och I det har i några fall visat sig att ljusretningar via processer i nervsystemet påverkar hypofysen. Fåglar som på konstgjord väg utsätts för abnormt stora ljusmängder genom att de t.ex. håller till i närheten ljusstarka lampor börjar ofta sjunga redan under vintern medan kylan ännu är sträng.

Fåglarna använder sig också av varjehanda varningsläten på vilka ungarna instinktivt reagerar. Dessa läten kan varieras efter situationen: koltrastens fina pipande betyder “fara från luften” (rovfågel). Ett högljutt tink tink tink betyder “fara från marken” (katt eller dylikt).

Hos några djur kan beröring ha karaktär av meddelande. En spigghane som lyckats locka in en hona i sitt bo stöter henne i sidan med nosen, vilket utlöser äggläggningen, men honan kan också fås att lägga äggen genom att man stöter henne i sidan med t.ex. en glasstav. Sniglar sticker var sin skarp kalknål i varandra varefter kopulationen börjar.

Den del av binas “språk” som syftar till att ange foderlokaler förtjänar att nämnas. Efter upptäckt av en givande foderlokal uppför biet på de lodräta vaxkakorna i kupan en speciell dans, varigenom lokalens avstånd och riktning anges för de omkringstående bina. Ju flera dansturer biet utför per tidsenhet desto närmare ligger foderkällan. Även riktningen kan anges i förhållande till riktningen mot solen. Eftersom bina har förmåga att uppfatta ljusets polarisationsgrad, behöver endast en liten fläck av den blå himlen synas för att riktningsangivelsen skall fungera.

Speciella färger och strukturer som har signalfunktion i samband mod parningslekar finns hos många djur endast under fortplantningstiden, t.ex. praktdräkten hos många fågelhanar.

Djurens språk – Kroppsspråk

Symboliska handlingar och kroppsspråk finns hos djuren, d.v.s. handlingar, som under utvecklingens gång fått en annan betydelse än de hade från början. En spigghane skrämmer bort andra hanar genom att stöta nosen mot bottnen på ett sätt som liknar dess grävning i samband med bobyggandet. Det är uppenbart att spiggen inte gräver därför att hans bobyggnadsdrift plötsligt tilltagit i styrka. I stället slits den mellan lust att angripa eller att ta till flykten, och när den varken kan göra det ena eller det andra tvingas den slutligen av sitt spänningstillstånd att ge utlopp för sin energi i en ovidkommande handling, en s.k. överloppshandling eller tomgångshandling. Drillsnäppor, roskarlar och andra fåglar som möts vid revirgränserna sticker kanske plötsligt huvudet under ryggfjädrarna som om de sov, en del “låtsas” plocka upp föda från marken i motsvarande situation.

Åtskilliga djur använder “skrämselställningar” då de angrips. En groda eller padda reser sig häftigt på styva ben, en orm väser osv. Väsande förekommer också hos många andra arter, t.ex. knölsvan som också slår med vingarna och hos kattdjur, som samtidigt visar tänderna och reser morrhåren. Ugglor reser kroppsfjädrarna och breder ut vingarna åt sidorna. Vissa fåglar avleder fienders uppmärksamhet från sina ungar genom att “låtsas’’ vara skadade. Bilden ovan visar en katts mimik när den hotas.

En viktig roll har den del av djurens språk som har att göra med fortplantningen. Parningsbeteendet är karakteristiskt för respektive kön och därför kan djur som saknar tydliga könsskillnader i form och färg bestämma könet hos motparten efter dessa beteende. Det är troligt att parningslekar stimulerar hypofysen, som genom avsöndring av hormon bygger upp parningsberedskapen. Hos de flesta djurarter är det hanarna som utför själva parningsspelet. Hos simsnäppan är det dock honan som leker för hanen (som sedan får ta händ om ruvning och ungarnas uppfödande). Bilden visar en del av de invecklade parningsbeteendena med huvudskakningar, ‘pardans’ hos skäggdoppingar.

Det bör även tilläggas att hos människan finns ett symbolspråk jämförbart med djurens, ibland inlärt som t.ex. nigning, bugning och en del gester men även medfött som när det gäller gråt, skratt och ansiktsgrimaser. I konfliktsituationer förekommer gester som axelryckning och att klia sig bakom örat. Schimpanser visar också liknande symbolspråk med ett stort antal olika ansiktsuttryck och handlingar vid olika konfliktsituationer.