EVERTEBRATER – Ryggradslösa djur (utom insekter)
Urdjuren är mikroskopiskt små djur som består av bara en enda cell. Ett vanligt urdjur är det så kallade toffeldjuret. Det tillhör en grupp urdjur som kallas ciliater, vilka har små flimmerhår, cilier, runt hela cellens sidor. Andra urdjursgrupper är gisseldjur, med bara en eller några längre flimmerhår, s.k. gisseltrådar. Urdjur med obestämd och föränderlig kroppsform är amöbadjuren. Typiskt för amöbor är att de kanförändra sin kroppsform, genom att skjuta ut plasmautskott, dvs. pseudopodier. Urdjuren har en cellkärna. Toffeldjuret har även pulserande utsöndringsvakuoler och en s.k. munränna. Andra urdjur är ciliaten trumpetdjur och en ciliat som har en hopdragbar ’stjälk’. Detta djur kallas klockdjuret. Vissa urdjur har även syreproducerande kloroplaster.
Svampdjur är fastsittande med talrika öppningar för vattnets cirkulation. De har små hålrum, gisselkammare, som innehåller kraggisselceller kallade choanocyter med vilka föda transporteras in i djuret. Födan upptas av s.k. amöboida cellers pseudopodier. Den osmältbara födan förs ut genom ett hål osculum upptill på djuret. Kroppen (mesoglea) består av albumin (spongin) med stödjande kalk- taggar, spikler. Svampdjur indelas efter hudskelettets uppbyggnad i kalk-, kisel- och hornsvampar. Kalksvamparna indelas i sin tur beroende på hur gisselcellerna är placerade i . Det finns a) Ascontyp b) Sycontyp c) Leucontyp. På bilden visas ett svampdjur av sycontyp med en enkel rad av gisselkamrar. Leucontypen har flera gisselkamrar som sin emellan har kanalför-bindelser med varandra. Ascontypen har ej alls gisselkamrar.
Nässeldjuren har inre hålrum och de indelas i hydror, maneter och koralldjur. Hydror (bild på nästa sida) är fastsittande, men utvecklas ur frisimmande larvstadier. Munöppningen hos hydror (polyp-form) omges av tentakler, fångstarmar, som oftast innehåller nässelceller. De fritt levande formerna såsom maneter brukar kallas medusor. Förökningen kan ske genom könsceller eller helt enkelt genom avknoppning, varvid en ny individ växer ut från sidan av den ursprungliga hydran. Många nässeldjur lever i stora kolonier, såsom polyper och koralldjur. Några olika arter är havs- (sjö-) anemoner, öronmanet, röd brännmanet och läderkorall. I tropiska vatten finns många olika koraller t.ex. fingerkoraller och röd korall. Bränncellen på figuren har en bränntråd inuti. När taggen på brännblåsan berörs slungas själva bränntråden ut och en bedövande vätska strömmar ut. Födan består av små kringsimmande kräftdjur och mikroorganismer. Kammaneterna är en särskild grupp kavitetsdjur, som saknar nässelceller. De har bandformigt ordnade cilier.
Maskdjuren indelas i grupperna ringmaskar, rundmaskar och plattmaskar. Många av maskarna är mikroskopiskt små djur som lever parasitiskt. Några inälvsmaskar är binnikemask (plattmask) , som kan bli 10 m lång och spolmasken (rundmask) . Ringmaskar har sin kropp indelad i ringar, segment. Till ringmaskar hör dagg maskar och iglar. Daggmaskar gör nytta genom att dra ned växtmaterial i marken och ‘förbättra’ jorden. Iglar har sugskiva i vardera änden och är ‘rovdjur’. Några iglar är blodigel och hästigel. Daggmaskar är samkönade med både hon- och hanorgan samtidigt i kroppen. Den har ett öppet enkelt blodkärlssystem med 5 par ’sidohjärtan’.
En grupp ringmaskar är havsborstmaskar som ofta lever i bottenslammet, ibland i rörliknande bildningar. Sandmasken är en havsborstmask som andas med små tofslika yttre gälar. Bland rundmaskar kan nämnas trikinen som parasiterar på t.ex. gris och människa. Om man äter infek-terat griskött överförs parasiten till människan. Trikinen kan då leva inkapslad i människans muskler. En tropisk sjukdom, elefantiasis, orsakas av en liten rundmask. Lymfkärlen skadas av sjukdomen vilket medför våldsamt uppsvällda armar och ben. Springmasken är en liten rundmask som kan finnas i stort antal, framför allt hos små barn.
Blötdjur indelas i grupperna snäckor med ett spiralvridet skal, musslor med två skalhalvor och bläckfiskar. Blötdjur har inre hålrum kallat mantelhåla som innehåller bl a gälar. Landlevande snäckor andas dock med en enkel lunga. Musslor livnär sig på att sila plankton genom gälarna. Plankton förs sedan med hjälp av flimmerhår till munöppningen. Snäckor har en muskelrik ‘fot’ , en s.k. krypsula med vilken de kan ‘glida fram’ på underlaget med hjälp av vågformiga muskel-rörelser. De ‘äter’ med hjälp av en rivtunga på undersidan av ‘huvudänden’. Slemutsöndring från krypsulan underlättar rörelsen framåt. Bläckfiskar är rovdjur och fångar t.ex. fiskar med hjälp av sugskålar. De har en munapparat med ‘käkar’ och även en rivplatta av kitin. Bläckfiskar har också en s.k. sifon, ett rör med vilket de kan spruta ut vatten och på så sätt förflytta sig. Vissa bläckfiskar kan också ’simma’ med hjälp av veck utanpå manteln. Vid fara kan ett moln av en mörk vätska sprutas ut från en s.k. bläcksäck. Bläckfiskar är relativt ‘avancerade’ djur och har exempelvis två väl utvecklade ögon. Ortoceratiter är fossila skal av utdöda bläckfiskar.
Tagghudingar finns endast i haven. Namnet antyder att många har kalktaggar på ett tunt kalkskelett, som består av enskilda delar. Kalkplattorna ligger under en hud och man kan då nästan säga att tagghudingar har ett ‘inre hudskelett’ till skillnad från leddjur som har ett kraftigare yttre skelett. Några grupper tagghudingar är sjöstjärnor, sjöborrar, ormstjärnor, sjölijor och sjögurkor. Tagghudingar är radiärsymmetriska och har ett vattenkärl-system (ambulakraldel) som förgrenar sig ut i sugfötter (skenfötter). När vätska pressas in i slangfötterna kan tagghudingar förflytta sig och även ‘gripa tag’ i föremål. Sjöstjärnor äter mest musslor, vars skal de kan ‘bända upp’ med sina sugfötter på ‘armarna’. De s.k. ormstjärnorna har smalare och mera rörliga armar än sjöstjärnor. Sjöborrar är ofta klotformade med långa kalktaggar som skydd. Sjöborrar har en egendomlig munapparat (Aristoteles lykta) med fem kraftiga tänder, med vilka de kan genomborra musselskal. Sjögurkor har ‘gurkliknade’ form med tentakler kring en munöppning i ena änden. Sjöliljor är en ålderdomlig grupp som nästan liknar blommor, ofta med stjälk och blomliknande fångsttentakler. De är ofta faststittande på bottenunderlaget. Man kan se sjöliljefossil t.ex. på Gotland.
Leddjur indelas i grupperna kräftdjur, spindeldjur, tusenfotingar och den oerhört artrika gruppen insekter. En primitiv grupp leddjur är dolksvansar. Exempel på kräftdjuren är räkor, kräftor och hinnkräftor. Leddjur har ett yttre hudskelett av kitin med inlagring av kalk, speciellt hos kräftdjur. Hudskelettet är indelat i olika ledstycken, vilket ger en nödvändig rörelseförmåga. Muskler finns inuti ‘hudskelettet’. På bilden nedan ser vi att kräftdjur har två par antenner, ögon, ett tarmsystem med magsäck, gälar och ett primitivt hjärta. De har många par ben, varav hos vissa de två främsta ofta är större och kan användas som gripklor. Eremitkräftan skyddar sin bakkropp med ett snäck-skal. De millimetersmå hinnkräftorna har antenner på huvudet.
Andra leddjur är havstulpan, gråsugga, hoppkräftor och enkelfoting samt en krabba. Havstulpan liknare en miniatyrvulkan där man kan se fångstarmar vifta in plankton till munöppningen. Havstulpaner växer som färdigbildade fast på stenunderlag och även på skalet på andra kräftdjur. Deras larvstadium är frisimmande. Gråsuggor finns både på land i fuktig miljö och i vatten. De andas med gälar (även på land). Strandkrabbor finns talrikt i strandzonen på västkusten. De kan fånga småfisk och äter även små blötdjur i vattnet. Millimeterstora hoppkräfter är viktig basföda för större djur och ingår i s.k. djurplankton. Med hjälp av de långa antennerna kan de förflytta sig ’språngvis’ i vattnet.
En grupp landlevande leddjur är tusenfotingar, vilka antingen kan ha ett eller två benpar per ledstycke. Enkelfotingar är djurätare, medan dubbelfotingar med rund kroppsform är växtätare. En vanlig enkelfoting är den brungula stenkryparen på land.
En särskild leddjursgrupp är spindeldjur. Spindlar har åtta stycken ben som sitter på framkroppen. På framkroppen finns även ett par ‘känselarmar’, s.k. palper som även kan användas vid parningen. Hanens palper innehåller nämligen sädesblåsor. Mellan palperna finns spindelns ‘gifttänder’ som kan hålla fast och bedöva byten. Framtill har spindlar ett antal ögon. Två av dessa ögon brukar hos jaktspindlar vara större. På bakkroppen finns spinnvårtor med vilka tunna spindeltrådar och pindel- nät kan formas. Jakspindlar jagar dock i fatt byten eller ligger och ‘lurpassar’ i blommor och fångar bytet där. Mycket små spindeldjur kallas kvaster, t.ex. det röda löpkvalstet och fästingar, hos vilka honor suger blod för att förse sin avkomma med näring.
Inne i bakkroppen finns ett primitivt hjärta och även en enkel bladformad lunga, s.k. boklunga. I tropikerna finns stora spindlar såsom fågelspindlar. Även skorpionerna med sin giftiga bakkropps-tagg är spindeldjur. I Sverige finns kärrspindel som kan gå på vatten pga ytspänningen och vattenspindeln som kan klara sig under vattenytan eftersom den gör en ‘dykklocka’ med luft. Spindelhonan bär sina ägg i en spindelkokong.
Du kan ju försöka att identifiera djuren på bilderna. Adm.
