NÅGRA DÄGGDJURSGRUPPER
Elefanter är våra största landdäggdjur och till denna grupp hör bara två arter, indisk och afrikansk elefant. Förr fanns flera arter som mammut, som dog ut för 15000 år sedan. Med snabeln kan elefanter gripa, försvara sig och även dricka vatten. Betar av elfenben är omvandlade framtänder. Elefanten har även ett par tegelstensstora kindtänder som den mal växtföda, löv, kvistar med. Den har stor hjärna (5.5 kg) och tjock hud. Går på tårna. Afrikansk elefant (6 ton) blir 3.5 m hög. Indisk elefant trivs bäst i skogsmark och är mindre med en maxvikt på 5 ton. Elefanter är flockdjur.
Fladdermössen är de enda flygande däggdjuren med vingar av tunna hudmembran utspända emellan förlängda fingerben. De orienterar sig i mörker med ekolod (sänder ut ultraljud). Det finns c:a 900 arter i två huvudgrupper, storfladdermöss och äkta fladdermöss. Flyghundar (150 arter) finns i tropikerna. Dessa har välutvecklade ögon och har ej svans som andra fladdermöss. Flyghundar lever på pollen och frukter. Några fladdermöss lever på blod, som de slickar i sig ur bitsår. En art är Vampyr i Centralamerika. En vanlig äkta fladdermus är Hästskonäsan.
Gnagarna har mest antal arter av alla däggdjur (1700 st). (Antalet däggdjursarter är 4300 st). De är framför allt växtätare och har anpassat sig till alla miljöer. Gnagarhonor har kort dräktighetstid och kan få 4 st. barnkullar per år. Några gnagargrupper är ekorrarna, råttorna, möss, hamstrar samt bävrar och siseldjur såsom präriehundar. En del gnagare lever på öppna grässlätter och andra såsom ekorrar är främst trädlevande. Typiskt för gnagare är deras mejselformade framtänder, som klarar av att gnaga i trä. En del arter är svåra skadedjur (Spannmål).
Partåiga hovdjur stöder på två tår per fot ty de andra tre tårna på varje fot är tillbakabildade. De är som regel växtätare utom svindjur, som är allätare. De indelas i grupperna svin, kameldjur och idisslare. Idisslare har fyra magavdelningar, våm och nätmage, bladmage och löpmage. Maten idisslas, stöts upp och tuggas om. En del djur räknas till våra viktigaste husdjur, såsom svin, kameler, renar, jak och nötkreaturen. Många arter har kraftiga horn såsom gasell, hjort och älgar. Kameler och lamadjur utnyttjas dels i öknar, dels i Andernas fjäll.
Uddatåiga hovdjur är stora däggdjur som är växtätare. Det finns tre familjer, noshörningar, tapirer och hästdjur. Tredje tån är bäst utvecklad och andra tår är ofta tillbakabildade. Tåspetsar omsluts av hovar bestående av hornämne. De går på mitt-tån. Hästdjuren har god syn, lukt, hörsel och löper fort för att undkomma fiender. Noshörningar är utrot- ningshotade, t.ex. Indisk noshörning och trubbnoshörning. Noshorn ansågs förr vara bra såsom potensmedel. Noshörningen väger 4 ton. Tapirer har kort snabelliknande nos. Hästdjur är t.ex. häst, åsnor och zebror.
Insektsätare anses vara bland de äldsta däggdjursgrupperna. De har många enkla små ej specialicerade tänder, liten hjärna och enkelt byggda extremiteter. De är hälgångare med fem tår. Nosen är ofta utdragen och rörlig. Till gruppen hör igelkottar, mullvad, snabelslidmöss, tanrekarter, näbbmöss och guldmullvadar. Det finns c:a 400 arter insektsätare. Ibland har pälsfladdrare samt spetsekorrar räknats som insektsätare men dessa räknas som egna undergrupper numera. En del arter som igelkott och tanrek ligger i vinterdvala. Mullvaden lever underjordiskt.
Jordsvin är ett släkte av djur med ungefär 10 arter, som finns i Afrika söder om Saharaöknen. De har avlångt huvud, stora öron och utdragen trynlik nos. Munnen är liten och de har en lång bandformig, klibbig tunga. Tänderna är emaljlösa och är rörlika. Ryggen är böjd och avslutas med en kraftig svans. De kraftiga klorna är hovlika. Jordsvinens närmaste släktingar var förhistoriska hovdjur. En art är det Kapska jordsvinet från sydöstra Afrika. Det är meterstort med en svanslängd på 6 dm. Pälsen är tunn, grågul. Det gräver fram termiter. Nattaktivt. Gräver jordhålor.
Klippdassar eller klippgrävlingar är kaninstora djur som klättrar utmärkt med trampdynor av sugkoppsmodell. De finns i Afrika, bl.a. i Etiopiens högland till 3000 meters höjd i klippig terräng. Trädgrävlingen lever i träd i afrikanska skogar. Den söker frukter, blad som föda på natten i flockar. Klippdassars tår täcks av små hovar och de anses, egendomligt nog, vara släkt med elefanter. Pälsen är mjuk och på ryggen finns doftkörtlar. Pälsen har också långa känselborst, som kan utnyttjas i trånga klipphål. Etiopiska klippgrävlingen blir cirka 45 cm.
Myrkottar omfattar 7 arter djur som finns i Afrika, Indonesien och Sydostasien. Djurens hud täcks av stora taktegel- lagda hornfjäll. De har kraftiga grävklor. Tungan är mycket lång och klibbig och djuren saknar tänder. Magen är kon- struerad som en tuggmage vilken sönderdelar födan mest består av termiter. Termiter grävs effektivt fram medklor ur de hårda termitstackarna. Myrkottar kan som försvar rulla ihop sig som klot. En art är Stäppmyrkotten som lever i Sydostafrika på grässlätterna. Den har orangebruna fjäll på huden. Den har divårtor i sina armhålor.
Kloakdjur är primitiva däggdjur som lägger ägg, med läderartade skal. Djuren har gemensam utförsgång för tarmkanal och uringångar, en s.k. kloak, liksom fåglar. Honorna saknar divårtor så ungarna får slicka i sig mjölken som sipprar fram. Kroppstemperatur är lägre än andra djurs och kan variera. Hanar har hälhornsporrar, som avsöndrar körtelsekret i parningstider. Det finns myrpiggsvin och näbbdjur. Djuren lever sällsynt i Australien och Nya Guinea. Näbbdjuret har ‘anknäbb’. Myrpiggsvinet har lång nos, taggar, pung. Det är nattaktivt.
Primater är den högst utvecklade däggdjursgruppen. Primater har en stor hjärna. De är hälgångare och har oftast motsättlig tumme. Aporna har bra stereoskopisk syn och de kan använda vissa verktyg. De indelas i undergrupperna apor, halvapor, spökdjur och spetsekorrar. På Madagaskar och i Indonesien lever spökdjur.Berberapa är Europas enda apa. Apor kan indelas i grupperna östapor eller smalnäsor och västapor eller s.k. brednäsor. Västapor som spindelapor och vrålapor finns i Sydamerika. Människoaporna Schimpans, Gorilla, Orangutang och Gibbon saknar svans.
Pungdjur (Marsupialia) omfattar 250 arter i Australien och Sydamerika. Några arter, såsom opossum finns även i Nordamerika. De kännetecknas av en pung, vari honorna föder upp sina ungar. Dessa är mycket små vid födseln och måste då själva krypa upp i pungen. Där har honan divårtor. Pungen utgör också ett skydd för de i början outvecklade ungarna. Pungdjur har ofta många tänder och en ej så väl utvecklad hjärna. De har långa svansar. Det finns cirka 250 arter. En del grupper är pungråttor, rovpungdjur, pungbjörnar, kängurur och vombater. Jättekängurun blir 2 m hög.
Pälsfladdrare visar släktskap med fladdermöss och insektsätare, men anses utgöra en egen grupp däggdjur. De är växtätare och är försedda med ett stort hudveck mellan benen som gör att de kan glidflyga mellan träden. Djuren lever av frukt och blad och de klättrar ryckvis uppför trädstammar. Glidflykten kan uppgå till 100 m. Djuren finns fr.a. i Indonesien och på Filippinerna. En art är fladdermakin som är halvmeterlång och som lever i Filippinernas urskogar. Endast två släkten känner man till. De är nattdjur och sover under dagen hängande upp och ned.
Björnar är stora djur med lågt bakparti och kraftiga ben med fem tår och kraftiga klor. Björnar är hälgångare med passgång. De har en tät päls samt en del trubbknöliga kindtänder. Växter tuggas lättare än kött. Kodiakbjörnen vid Alaska är den största och blir cirka 3 m lång och väger 900 kg. Björnar som brunbjörn och isbjörn går på vintern i ide, där honan i januari föder ungarna. Björnar är aktivare på natten. De finns ej i Afrika och Australien. Svartbjörn eller baribalen är Amerikas vanligaste björn. Andra asiatiska björnar är läpp- och bambubjörn (Sällsynt).
Halvbjörnar är såsom björnar hälgångare men har lång svans och bara en knölig kindtand i varje käkhalva. De lever mest i träd och finns fr.a. i Amerika. Kattbjörn, även kallad lilla pandan finns i östra Himalaya. Svansen är ofta randigt färgad som hos den Nordamerikanska tvättbjörnen. Tvättbjörnen blir c:a 6 dm lång med en 3 dm lång svans. Den är allätare och dess päls är silvergrå. Den jagas för skinnets skull. Näsbjörnen i Sydamerika har snabelliknande nos, klättrar bra och lever flockvis uppe bland träd. Veckelbjörn i norra Sydamerika har gripsvans.
Hunddjur indelas i egentliga hundar och de afrikanska hyenahundarna. De är högbenta tågångare med små fötter och fyra tår på bakfötterna. Huvudet har långt käkparti och 42 st. tänder, varav 8 st. är knöliga, finns. Alla hunddjur jagar framgångsrikt och äter fr.a. köttföda, men även as såsom hyenor. Hundar kan ej klättra i träd men är snabba och uthålliga springare. Deras klor är trubbiga. Vilda hundar saknas bl.a. på Madagaskar och i Australien. Tamhundar härstammar troligen från varg och i vissa fall från räv. Några andra arter är fennek, mårdhund och schakal.
Kattdjur har ett runt huvud med korta käkar och kort nos. Kroppen är smidig och svansen är lång. Tassars fem klor är böjda, vassa och kan dras in när djuren går på marken. I regel smyger de sig på bytet eller ligger i bakhåll. Kattdjuren kan indelas i grupperna egentliga kattdjur, lodjur och geparder. De största kattdjuren är tigern och lejon som blir 2 m. långa plus c:a 1 m lång svans. Tigrar finns i Asien medan lejon finns i Afrika. Lejonhanen har yvig man och tigern är strimmig. Puma finns i Amerika, lodjuret i Eurasien och den snabba geparden i Afrika.
Mårddjur är medelstora långsträckta tågångare med korta ben, kraftiga tasser med vassa klor som ej kan dragas in. Många är bra klättrare. De kan indelas i mårdar, uttrar och grävlingar. Mårdar är köttätare med en tät, fin päls. Sobeln i Sibirien jagas för pälsens skull liksom många andra mårdarter. Hermelin och iller jagar bl.a. möss, fåglar och är snabba jägare. Mård jagar ekorrar i träden. Järven är en nordlig art som äter bl.a. lämlar och fåglar. Den äter även renkadaver. Den är sällsynt. Grävling är hälgångare (Gråvit färgteckning). Uttrar äter fr.a. fisk.
Sjökor eller sirendjur lever anpassade till vattenliv. De är stora och och har sälliknande spolformad kropp. De är ej så vanliga och det finns bara 5 arter. Djuren är fredliga växtätare, som betar sjäväxter i flodmynningar och i kusttrakter i tropiska områden. De är flockdjur. Tänderna är tillbakabildade och föda mals med hornskivor i gommen. Sjökor har tjocka och styva känselhår på överläppen. Deras närmaste släktingar verkar vara elefantdjur. Djuren indelas i manater (3 arter) i Atlanten och dygonger i andra hav. De blir 6 m och väger 400 kg.
Sälar är rovdjur i hav som simmar med fenlika fötter, labbar. De äter fr.a. fiskmat. Sälar indelas i äkta sälar, öronsälar och valrossar. Öronsälar har små ytteröron och kan vika bakbenens fenor framåt, vilket ej äkta sälar kan. Två grupper öronsälar är sjöbjörnar och sjölejon. Äkta sälar är t.ex. knubbsäl, gråsäl, vikare i Östersjön, sjöelefant och sjöleopard i Södra Ishavet. Vissa sälar kan dyka till 300 m. djup samt vara under vattenytan i 30 min. Sjöelefanter kan bli 6 m. långa och väga 3 ton. Sälar har harem. Valross (4 m) i Arktis har betar.
Tandfattiga (Edentata) omfattar tre grupper nämligen myrslokar, sengångare och bältor. Myrslokar saknar helt tänder och finns i Sydamerika. Sengångare lever i träd i Sydamerika. De hänger upp och ned i trädgrenar och rör sig mycket långsamt. Bältor har som myrslokar ett antal enkla tänder. Bältor är liksom övriga grupper utbredda i Sydamerika men finns även i Texas och Mexiko. Bältors hud täcks av 7-9 band av benplåtar, vilket gör att de kan rulla ihop kroppen som skydd. Bältor lever av smådjur och även ormar. En myrslok blir med den långa nosen 2 meter lång.
Bardvalar är stora vattenlevande djur utan tänder. De äter plankton och smådjur som de fångat genom att sila vatten med långa hornplattor, s.k. barder. Bardvalar kan indelas i fenvalar och rätvalar. Den största valen kallas blåval och kan bli c:a 30 m lång och kan väga 150 ton som mest. Valar saknar hårbeklädnad som regel, har tjockt späcklager och har näsborreöppning på huvudets ovansida. Valar kan ibland vara 1 timme under vattenytan innan de måste inandas luft igen. Blåvalen simmar c:a 40 km/tim. Andra arter bardvalar är rätvalen Grönlandsval (24 met).
Tandvalar har många enspetsade lika tänder och äter fr.a. fisk och bläckfiskar. Dessa valar indelas i grupperna floddelfiner, delfiner, narvalar och spermacetivalar. Endast spermacetivalen Kaskelot är stor (max 20 m) medan t.ex. delfiner blir 3-9 m. Späckhuggaren (9 m) jagar sälar och mindre valarter. Narval har ett långt nostandhorn. (3 m). Valarna sänder ut ultraljud och t.ex. delfiner verkar vara ‘intelligenta’ och läraktiga djur. Kaskelot lever av stora bläckfiskar i djuphav och fångades för sin spermacetiolja i nosen och ambra i tarmsystemet. (Till parfymer).
