Djuranatomi
Enkel beskrivning av inre anatomin hos några olika djurgrupper
ENKELT BYGGDA DJUR
Hos en del av de systematiskt lägst stående vattendjuren kan kroppen liknas vid en ihålig säck. I ena änden finns en öppning – “munnen” – som födan tas in genom. En del celler i säckens innerväggar omvandlar födan till en halvflytande massa, som tas upp av andra celler, i vilka det sker en fortsatt bearbetning. På så sätt smälts (spjälkas) maten. Djuret har inga särskilda organ för andning eller utstötande av avfallsprodukter. Syre hämtas ur vattnet, som tas in genom kroppsväggen, och avfallsprodukterna avsöndras samma väg.
Djuret på bilden nedan är en hydra – ett släkte som tillhör nässeldjuren. Kroppsväggen består av två lager celler. Mellan dem finns ett tunt, geléliknande lager. På gelélagrets insida och utsida finns nervceller. Nervcellerna sitter glest, och nervsignalerna måste ta “språng” över mellanrummen. Cellerna i det yttre kroppslagret är längst in utdragna till ett slags muskeltrådar. Med muskeltrådarnas hjälp kan djuret böja sig, sträcka på sig eller dra ihop sig till en boll. Det fångar, och dödar eller förlamar sitt byte med tentaklerna, som är försedda med giftiga nässelkapslar. Hydran kan förflytta sig på ett fast underlag i vattnet med ett slags långsamma ‘handvoltsliknande’ rörelser.
“DJUR MED SKAL”
Många blötdjur, som t. ex. sniglar, snäckor och musslor, skyddar sin mjuka kropp med ett hårt kalkskal. Skalet växer genom att djuret avsätter kalciumkarbonat runt skalets kant. Vartefter som skalet blir större, kan djuret inuti det växa. Hos snäckdjuren brukar skalet vara spiralformigt vridet. I spiralen ligger tarmen upprullad, och där finns också andra organ såsom gälar och könsorgan. Tarmkanalen är ett långt rör med en främre öppning, munnen, och en bakre, anus. Djuret på bilden är en trumpetsnäcka. Utanför skalet finns ett ‘huvud’ med tentaklar och ögon samt en flat, muskulös ‘fot’. Snäckan ‘kryper’ framåt genom att dra ihop och tänja ut musklerna i foten. Med hjälp av en annan muskel kan den dra in ‘huvudet’ och hela ‘foten’ i skalet. Sedan ’stänger den in sig’ med ett platt kalklock, operculum. Trumpetsnäckan lever i varma hav och andas med en gäle, som tar vara på syret i vattnet. Vattnet tillförs gälen genom ett rör, sifonen. Avfallsprodukterna från tarmen utsöndras genom en njure.
INSEKTER
Insekterna har ett skal eller tunt hudskelett av ett hårt ämne, som heter kitin. Det täcker huvudet, mellankroppen, bakkroppen och benen. Blötdjurens (t.ex. snäckornas) skal är tunga och oböjliga. Insekternas hudskelett är däremot lätta, uppdelade i segment och försedda med leder. Djuren kan fritt röra de olika kroppsdelarna. Musklerna sitter fästade på skelettets insida. Tarmkanalen är ett långt, rakt rör med en munöppning fram och en analöppning i andra änden. Till skillnad mot blötdjuren, som huvudsakligen lever i vattnet, är de flesta insekter landdjur. De har inga lungor utan andas med ett system av fint förgrenade rör, (trakéer) som leder in från andhål (stigmata) i hudskelettet. Trakéernas innersta förgreningar innehåller en vätska. Syret löser sig i denna vätska och förs över till cellerna. Insekterna har ett väl utvecklat nervsystem. Från hjärnan, som sitter i huvudet, löper en dubbel nervsträng, bukgangliekedjan, genom hela kroppen, I vart och ett av kroppens olika segment finns förtjockningar på nervsträngen, s.k. ganglier, vilka tjänstgör som omkopplingsstationer för nervsignalerna. Insekter har som regel 6 extremiteter (ben).
FISKAR
Fiskarna ar utomordentligt väl anpassade för liv i vattnet. Gruppen benfiskar har ett inre skelett av ben. Kroppens utsida skyddas av ett lager fjäll. En del av benen i skelettet är ledade mot varandra, men huvudet är fast förbundet med ryggraden. Längs kroppens sidor sträcker sig den stora sidomuskeln. Genom att dra samman den i en flytande rörelse från huvud till stjärtfena och ömsevis på höger och vänster sida böjs kroppen i en smidig vågrörelse, och fisken ’skjuter fart’ genom vattnet. Fenorna används huvudsakligen för ‘inbromsningar’ och tvära girar och för att höja och sänka fisken till olika djup. Många fiskar har också en simblåsa för att reglera djupläget. Den är en avlång säck som ligger strax under ryggraden. Vissa delar av simblåsans vägg, den s.k. gaskörteln, kan frigöra syrgas, kolsyra och kväve. Blåsan utvidgas ungefär som en ballong, och fisken stiger i vattnet. Andra delar av simblåsan kan ta upp gas. Då sjunker fisken igen. Andningsorganen (gälarna) tar vara på syre som finns löst i vattnet. Om vattnet är syrefattigt, kan man få se fiskar som “snappar efter luft”. Syret förs runt med hjärtats hjälp i kroppen med blodet. Avfallsprodukter förs bort med hjälp av njurar.
FÅGLAR
Liksom fiskarna är anpassade för liv i vatten är fåglarna i regel anpassade för ett liv i fria luften. Fåglarna har ett inre skelett av ben. En del av benen i skelettet är ihåliga för att göra fågeln lättare. Fåglarna har revben som bildar en skyddande korg runt hjärta och lungor. Ryggraden, skuldergördeln och bäckenet är utformade så att kroppsvikten bärs upp av vingarna, när fågeln flyger, och av benen, när den går. De stora flygmusklerna svarar för upp till en femtedel av kroppsvikten. De sitter fästade vid bröstbenet och den kilformade bröstbenskammen. Fåglarna har stora luftsäckar i kroppshålan och i de ihåliga skelettbenen. De fylls med luft, som passerat genom lungorna, när fågeln andas in, och de töms via lungorna igen, när fågeln andas ut. Luftsäckarna gör kroppen lättare och bidrar dels till att ge fågeln det extra syretillskott, den behöver, när den flyger, dels till reglering av kroppstemperaturen. Liksom däggdjuren är fåglarna varmblodiga. De saknar tänder. I stället är käkarna förlängda till en näbb. Födan tuggas inte. Den förvaras i krävan och förs sedan ner i muskelmagen. Där mals den sönder, ofta med hjälp av nedsvalda stenar.
DÄGGDJUR
Däggdjuren har liksom fåglar och fiskar ett inre skelett av ben. Extremiteterna (framben och bakben) bär upp hela kroppstyngden. Ryggraden är en längsgående ‘balk’, i vilken tarmarna och andra inre organ är upphängda. Benen fungerar som hävstänger, vilka påverkas av benmusklerna. Med benens hjälp kan djuret förflytta sig från plats till plats, ofta mycket snabbt. Hos kaninen är bakbenen långa och svarar ensamma för hela kraften då djuret hoppar. Hos stora däggdjur, som t. ex. hästen, är det också bakbenen som driver på, medan frambenen endast bär upp djurets tyngd. Som hos fåglarna skyddas hjärtat och lungorna av en bröstkorg. En viktig skillnad är emellertid att dessa organ är åtskilda från organen i kroppens nedre delar, i bukhålan, av en tunn muskelplatta, mellangärdet. Tillsammans med revbenen och deras muskler utvidgar mellangärdet bröstkorgen vid inandning och trycker ihop den vid utandning. Däggdjuren är varmblodiga. Huden är i regel täckt av hår, päls, som skyddar kroppen mot värmeförluster.
Bildkällor : Ur Natur & Teknik 1980
