Darwins liv
År 1831 fick en 22 år gammal student vid namn Charles Darwin, ett meddelande att en kapten Fitz-Roy på fartyget Beagle var villig att ge hyttplats åt en naturvetenskapligt intresserad ung man som ville delta i en världsomsegling utan någon som helst ersättning. Den unge Darwin, som hade misslyckats med sina medicinska och teologiska studier i Edinburgh och Cambridge, blev eld och lågor. Darwins far som var en skicklig läkare avrådde sin son att åka men tillade klokt: Om du kan finna en person med klart förstånd som råder dig att du far, nåväl, så ska jag samtycka.
Darwin gick till sin morbror som tyckte att han självklart skulle följa med på världsomseglingen. Fadern ansåg att svågern var en förståndig person så han samtyckte. Ett annat problem som uppstod var när kapten Fitz-Roy träffade Charles. Fitz-Roy var nämligen övertygad om att han kunde bedöma en människas karaktär i hans anletesdrag. Han tvivlade på att en person med Darwins trubbnos kunde vara tillräckligt beslutsam och ha nog med energi för en så lång resa. Dessa små händelser anses ha kunnat ändra historiens syn på djuren och djurarters uppkomst.
Resan med Beagle varade i fem år och Darwin var febrig och sjösjuk långa stunder av den. Men ändå så blev det mycket material till hans böcker under tiden han led av vedermödorna. Efter resan med Beagle levde Darwin i Cambridge och London. Man kan säga att det var hans lyckliga tid, han arbetade och publicerade sina samlingar och höll 1839 föredrag om sin resa med Beagle i geologiska och Linnéanska sällskap liksom i andra föreningar. Mellan 1836 och 1842 så gjorde han allt detta plus att han gifte sig och fick de första barnen. Han var dock periodvis så sjuk att han inte förmådde att arbeta så år 1842 lämnade han och hans familj London för gott. De flyttade till Down i grevskapet Kent. Det var precis vad Darwin behövde för att fortsätt med sitt arbete.
I oktober 1838 fick han tag på Malthus´ skrift om befolkningen och motsättningen mellan tillgång på föda och folkökningen. Han började då förstå den kamp för tillvaron, som försiggår överallt, hos växter och djur likväl som hos människan. Det slog honom också att under dylika omständigheter är gynnsamma variationer de som överlever; de ogynnsamma däremot förstörs och dukar under. Resultatet av detta blir att uppkomsten av nya arter.
Darwin utarbetade olika manuskript, år 1842 ett på 35 sidor, 1844 ett på 230 sidor, men var ändå inte nöjd. 1856 beslöt han sig för att skriva en bok tre eller fyra gånger så omfattande som sistnämnda.
I hans brevväxling med geologen Lyell och botanisten Hooker skildrade han noga arbetets gång. Zoologen A. R. Wallece som också påverkats av Malthus´ arbeten om befolkningen och kampen för tillvaron hade under sin långa tid i tropikerna, Brasilien och den Ostindiska övärlden, blivit slagen av den tropiska faunans och florans rikedom samt organismernas anpassning till de skiftande miljöerna. Tidigt på sommaren 1858 sände han en uppsats till Darwin, som nästan exakt gav uttryck åt Darwins tankegångar.
Darwin önskade publicera Walleces uppsats utan att nämna sig själv, men de nära vännerna Lyell och Hooker övertalade honom att trycka ett utdrag ur sitt vida större manuskript, och tillsammans med det ett brev till den amerikanske botanisten Asa Gray, i vilket han redogör för sin uppfattning att arter visst inte är skapade en gång för alla och sedan blivit oföränderliga. Darwin var först ovillig till detta men som han skrev i sin självbiografi: ”Jag visste inte då vilket generöst och ädelt sinnelag han (Wallece) ägde”. Darwin ansåg inte sina skrifter tillräckligt bra för tryck medan Walleces uppsats däremot var ”beundransvärt författad och alldeles klar”. Den enda notis som Darwin själv erinrade sig var av professor Haughton i Dublin. Hans omdöme bestod i att allt nytt i Darwins och Walleces arbeten var oriktigt och att det riktiga var gammalt och välkänt.
Efter decenniers samlarmöda insåg Darwin behovet av en större volym om arternas förändringar. Boken, den berömda ”Origin of species trough natural selection or the preservation of favoured races in struggle of existence” blev klar efter 13 månader och tio dagars hårt arbete. Första upplagan om 1250 exemplar sålde slut första dagen 24 november 1859 och den andra om 3000 exemplar strax efteråt.
Och därmed var striden om darwinismen börjad. Den tog omedelbart sin början och har pågått så långt som in i detta sekel (1900-talet). Det finns ett beryktat fall som handlar om approcessen i Dayton, Tennessee,1925, då en ung lärare åtalades och dömdes till böter därför att han i strid med staten Tennessees lagar undervisat i utvecklingsläran.
På den religiösa uppfattningen och vissa enklare former av gudstro har Darwinismen givetvis verkat omvälvande och ofta nedbrytande, men man bör lägga till att varken Darwin eller Huxley, som försvarade Darwins teorier öppet och slagkraftigt, var ateister eller gudsbespottare. Darwin var snarast likgiltig för religiösa frågor och kallade sig själv för agnostiker. F.W.C. Areschoug (1883, professor i botanik på Lunds universitet) menar att naturforskaren som hyllar Darwins teori har rätt att betrakta hela naturen såsom styrd efter en gudomlig världsordning. Ty även för hans blickar ligger den natur öppen, i vilken man skall läsa på växternas blad, liksom bladen i en högre bok, den högstes verk och hans tankar.
När man studerar Darwins liv, hans gärningar och hans tankar så fylls man av beundran. Han vigde sitt liv åt naturen och dess företeelser, kände trots krämpor och besvärligheter en oerhörd glädje över att ett par timmar dagligen få ägna sig åt sitt arbete. Han avslutar sin själbiografi enkelt och utan krusiduller: ”Av denna anledning har min framgång som vetenskapsman, vad den nu kan uppgå till, orsakats av komplexa olika själsliga kännetecken och tillstånd. Av dess har de viktigaste varit: kärlek till vetenskapen – oinskränkt tålamod vid studiet av problemen – flit i att iaktta och samla fakta – och en hygglig förmåga av fantasi och bondförstånd. Med en så medelmåttig begåvning, som den jag besitter, är det verkligt förvånande att jag i betydande grad anses ha påverkat vetenskapsmännens uppfattning i viktiga frågor”.
Orsaker till varieteter
Om man betraktar olika individer tillhörande samma varietet eller undervarietet av en domesticerad djur- eller växtart, slås man av att de i allmänhet skiljer sig mer ifrån varandra än vad individerna i en art eller varietet i naturtillstånd gör. Om man tänker på hur många växter och djur som odlats av människan, drar man gärna slutsatsen att den större variabiliteten helt enkelt måste bero på att våra odlade arter fötts upp under mer gynnande förhållanden än vad ursprungsarten gjort i naturen och skiljt sig en hel del från dessa. Det står också klart att organismerna måste utsättas för nya livsbetingelser flera generationer om det skall framträda någon nämnvärd variation.
Våra äldsta odlade växter, t ex vetet, ger fortfarande ofta nya varieteter och de djur som tämjdes allra först kan fortfarande förbättras eller modifieras mycket snabbt. Det har diskuterats en hel del om vid vilken period i livet som variabilitetens orsaker i allmänhet utövar sin verkan. Om de sätter in i början eller slutet av fosterutvecklingen, eller i själva konceptionsögonblicket (befruktningsögonblicket). Experiment av Geoffroy S:t Hilaires visar att man kan skapa monster genom att utsätta fostret för onaturlig behandling, och det går ej att dra någon klar skiljegräns mellan monstruositeter och varieteter. Man får hoppas att det inte förekommer några sådana experiment nuförtiden då det är ett både oetiskt och omodernt tänkande.
Men Darwin misstänkte starkt att den vanligaste orsaken till variabilitet måste vara att de honliga och de manliga fortplantningselementen påverkats före själva avlingen. Viktigaste grunden till denna uppfattning ansåg Darwin vara den märkliga verkan som fångenskap och odling får på fortplantningssystemets funktioner. Ingenting är lättare än att tämja ett djur, och få saker är svårare än att få det att fortplanta sig fritt i fångenskap, till och med i de många fall där hane och hona dock parar sig med varandra.
Fenomenet ifråga skylls i allmänhet på förstörda instinkter, men tänk på de många odlade växter som visar den allra största livskraft, och ändå sällan eller aldrig går ifrö. I några få sådana fall har man funnit att mycket bagatellartade förändringar, till exempel mer eller mindre vatten under en bestämd period under tillväxten, kan avgöra om växten ska gå ifrö eller inte. Inom djurvärlden fortplantar sig i alla fall rovdjuren tämligen fritt i fångenskap, medan rovfåglar nästan aldrig lägger fertila ägg, med ytterst sällsynta undantag.
Kampen för tillvaron
Det förekommer en viss variation individerna emellan hos alla organismer i naturen. I detta sammanhang spelar det ingen roll om man kallar mångfalden av tvivelaktiga former arter, underarter eller varieteter. Men även om det faktiskt förekommer individuella variationer och en del klart identifierbara varieteter står otvivelaktigt som något av en grundval för hela Darwins verk, så är det dock till liten hjälp när det gäller att försöka komma på hur nya arter uppstår i naturen. Hur kan denna anpassning, som hos den enklaste parasit som klamrar sig fast vid ett fyrfotadjurs päls eller en fågels fjädrar, alls kunnat uppstå och fulländas. Man finner kort sagt de finurligaste anpassningar överallt och i alla delar av den organiska världen.
Det är organismernas snabba fortplantningstakt som gör en kamp för tillvaron oundviklig. Varje varelse som under sin levnad alstrar flera ägg eller frön, måste få se en stor del av sin avkomma gå till spillo under någon period av sitt liv eller vid någon viss årstid; annars skulle den geometriska progressionsprincipen leda till att antalet snart blev så stort att inget land skulle kunna härbärgera dem alla.
Men när vi reflekterar över denna kamp kan vi dock trösta oss med en väl underbyggd övertygelse om att kriget i naturen inte är evigt, att individerna förhoppningsvis inte känner någon rädsla, att döden i allmänhet kommer snabbt och att de livskraftiga, de friska och de lyckosamma oftast får överleva och fortplanta sig.
Det naturliga urvalet
Hur påverkar då denna kamp för tillvaron, som vi kortfattat diskuterat, variationerna i naturen? Kan den urvalsprincip som i människans händer avslöjat sig som en så mäktig verkande kraft tillämpas också på naturen själv? Det verkar som om den skulle vara effektiv också där. Man behöver ju bara tänka på vilka oändliga mängder av egendomliga olikheter och varianter man finner hos våra domesticerade arter, och i mindre utsträckning också i naturen, och hur stark tendensen till nedärvning är.
Det har obestridligen skett variationer som varit till stor nytta till människan, kan man då alls förkasta tanken att andra förändringar, som på ena eller andra sättet varit till nytta för arten själv i kampen för tillvaron, måste framträda då och då genom generationernas lopp? Och om det händer, kan man då tvivla på att sådana individer därigenom fått en liten fördel framför de andra, därmed också de bästa möjligheterna att överleva och fortplanta släktet? Samtidigt som man å andra sidan också bör räkna med att varje förändring som på något sätt kan vara skadlig måste slås ut mycket snabbt. Det är detta bevarande av gynnsamma förändringar, som Darwin kallade det naturliga urvalet.
Under resan med fartyget Beagle besökte man också Galapagosöarna. Där studerade Darwin bland annat anpassningar av finkfåglar som fanns på de olika öarna. En del finkar hade kraftigare näbbar som tycktes vara anpassade för att kunna krossa hårdare frön och kärnor. På andra öar fanns finkar med smalare näbbar som kunde användas mer som ‘pincettliknande verktyg’. Darwin ansåg att urprungligen hade finkar kommit från det sydamerikanska fastlandet. Därefter hade en anpassning av näbbstorlek och utseende skett beroende på vilka huvudtyper av växtlighet och föda som fanns för finkarna. Detta var alltså en form av naturligt urval, där de bäst anpassade finkarna på respektive ö kunde överleva och fortplanta sig.
Bästa sättet att förstå hur det naturliga urvalet fungerar är att föreställa sig en region som genomgår någon direkt fysisk förändring, till exempel en klimatförändring. En sådan förändring måste leda till en förskjutning i proportionerna mellan regionernas olika arter, så till den grad att en och annan av dem rentav kan dö ut. Om regionen i fråga är en ö eller att den omges av barriärer som hindrar all invandring av nya och bättre anpassade arter, ställs man därmed inför nya nischer i naturens hushållning som skulle fyllas bättre om någon av de ursprungliga arterna här förändrades på något sätt. Nischer som skulle ha tagits hand om av de nya arterna utifrån, om regionen legat öppen för invandring. I en sådan region skulle varje om än aldrig så liten förändring som råkade uppstå under tidernas lopp, och på något sätt gynnade individerna i den berörda arten genom att anpassa dem bättre till de ändrade förhållandena, sannolikt bevaras. Och därmed skulle det naturliga urvalet få fritt spelrum att förbättra arten.
Darwincitat : A man who dares to waste an hour of life has not discovered the value of life
Källor :
Charles Darwin – Om arters uppkomst
http://www.talkorigins.org/faqs/origin.html
Skrivet av J Melander
