Blåsippan

Inledning

Under vårterminen beslöt jag att ta reda på fakta om blåsippan och dess ekologi och att dokumentera detta. För att få information har jag tagit kontakt med flera universitet. Jag hänvisades bland andra till Lars Ericsson vid Umeå universitet och Carl Olof Tamm vid Stockholms universitet. Dessa två professorer kunde jag rådfråga under arbetets gång. De har bidragit med både skriftlig och muntlig information. Materiel för undersökningar av ett naturområde, en så kallad provyta, har jag fått dels från Miljöenheten på Länsstyrelsen, dels från min handledare, PW.

Som grund för arbetet ligger en del frågeställningar såsom . . .

Vilka intressanta fakta finns om blåsippan? Vilken utbredning har blåsippan? Hur gammal blir den? Hur sker pollinering och spridning? Varför växer blåsippan enbart på vissa ställen? Hur undersöker man ett område med växter?

För att få svar på en del av dessa frågor har jag lånat böcker, rådfrågat personer och lärt mig hur man undersöker en så kallad provruta. Bilderna i arbetet har till uppgift att på ett tydligt sätt visa resultat. Ritande av förklarande kartor och diagram har varit en viktig del i arbetet. Bilder har infogats med hjälp av datascanner. En fotodokumentation har gjorts, vilken samlats i en fotobilaga. Med hjälp av en kompass, måttband och ram med rutnät undersökte jag en provruta på 10 x 10 meter och lade in smårutor på 1 x 1 meter. I den stora rutan ritades träd och buskar upp. Man markerar också smårutor, gör längdprofil, gör en jordprofil och undersöker vilka de vanligaste växterna är. Jag hade tänkt göra flera markundersökningar, men tiden medgav inte detta. Eftersom jag fick ett arbete om långtidsförsök över blåsippans blommning och överlevnad på engelska, har jag även gjort ett referat av detta arbete.

Byggnad och ekologi

En av de tidigaste vårblommorna är blåsippan. Den är känd under många andra namn, såsom blååsippegräs, lebergräs, leverblomma, vårblomster och blålock. Carl von Linné beskrev den år 1755 med följande ord : -När blåsippans blommning börjar, då börjar aspdungar skifta i grått och björkdungarna i rött. Blåsippan går i spetsen för lundfloran-.
På latin benämns blåsippan Hepatica nobilis eller som tidigare Anemone hepatica. Blåsippan tillhör familjen Ranunkelväxter och släktet Anemone. Den är en cirka 15 cm hög, flerårig ört med en underjordisk jordstam och vintergröna blad. Bladen är brungröna till mörkgröna och treflikade. De har långa, hårbeklädda skaft, som lätt böjer sig ned mot marken. Bladens likhet med kroppens lever har gett den namnet hepatica. Detta ord kommer från det grekiska ordet hepar, som betyder lever. Bladen sitter i rosettform och är övervintrande. På undersidan är de något rödaktiga. När nya färska små blad växer fram efter blommningen vissnar så småningom de gamla. Blommorna är blå, lila eller ibland till och med vita. Blommorna slår ut redan i slutet av mars i södra Sverige och en månad senare i våra norrländska trakter, vilket kartan visar.

Blommans kronblad är 6 – 9 till antalet, men vanligast är sex stycken kronblad. Under kronbladen finns tre gröna så kallade svepeblad, som skyddar blomman vid kyla och regn. De skyddar senare också de små nötter som bildas i blomman. Blomstjälkarna är smala och böjer sig lätt ned mot marken, vilket underlättar för fröna, dvs. nötterna att ramla av. Redan på hösten bildas knoppar nere på den så kallade jordstammen med blad och blomanlag. Från jordstammen skjuter fler och fler blommor och de nya bladen upp. En stor planta kan breda ut sig över en ganska stor yta och ha ett 50-tal blommor och blad. När sorkar äter knoppar och andra delar i lagom mängd växer plantan till och breder ut sig ännu mer.

Blåsippsblommorna lockar till sig insekter, bland annat getingar och bin som samlar pollen. En del pollen överförs då till nästa blomma och befruktning sker. Blommorna saknar nektar och kan alltså ej ge fjärilar någon föda. Tidigt på våren besöks blommorna av övervintrande bidrottningar, som tar pollen. Även andra insekter som blomflugor och enligt uppgift den sällsynta stora svävflugan brukar besöka blommorna. Fröna ramlar ned på marken i början av juni och då transporteras en del bort av myror. På fröet sitter nämligen en fettpärla som myran gärna äter. När myran bär fröet i fettpärlan lossnar själva fröet lätt och på så vis sprids fröet.

Blåsippan är fridlyst i många län i Sverige, t.ex. i Stockholms län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län och Västerbottens län. I landskap som Blekinge och Värmland får den ej grävas upp och flyttas från platsen.

Enligt folktro skulle man hålla sig frisk hela året om man åt vårens första blåsippa. Bladens form gjorde, att man trodde att den botade leversjukdomar. Denna tro att likhet hos växter med vissa kroppsdelar kunde bota sjukdomar i motsvarande kroppsdel kallades av Paracelsus för signaturläran. I själva verket innehåller blåsippan ett ämne, ranunculin, som i tarmen bildar det giftiga ämnet protoanemonin, som är urindrivande. Detta ämne omvandlas vid torkning till anemonin, som har en viss blodkärlssammandragande verkan. Inom folkmedicinen har det använts mot njursjukdom.

Blåsippan växer mest i löv- och blandskog med inslag av gran. Den behöver mullrik och gärna kalkhaltig jord och är alltså ett slags indikator på en mer näringsrik mark. I Europa finns den i stort sett ej i västra delen. I Ostasien och östra Nordamerika finns närstående arter, t.ex. Hepatica americana. I Norrland finns den främst i södra delen och i kusttrakterna upp till Västerbotten.

Blåsippans utbredning i Norden

Blåsippan finns framför allt i södra och mellersta Sverige, i sydöstra Norge, i sydligaste Finland och i Danmark, dock ej på västra Jylland. Den förekommer även i Norrlands kustland, utefter norrländska floddalgångar, i Jämtland samt i Trondheimstrakten. Eftersom blåsippan kräver näringsrik jordmån och basisk bergrund och ett visst, varmare klimat finns den ej i övre delen av Norrland. Som framgår av karta ovan finns den lokalt vid norska atlantkusten till exempel i Bergen-trakten och till och med så långt upp som i närheten av norska staden Bodö.

Blåsippan är mindre vanlig i sydvästra Sverige och i Danmark. I Norrland finns den framför allt på så kallade ”sydberg”, som på södersluttningarna har gynnsammare lokalt klimat. Basiska bergarter är näringsrikare med större kalkinnehåll, vilket gynnar förekomst av blåsippor. Exempel på basiska bergarter är diabas och gabbro. Blåsippor behöver även mullrik jordmån med god vattentillgång, vilket innebär att de föredrar löv- eller blandskog med stråk av raviner. Även på sydsluttningar av vissa berg, s.k. sydväxtberg finns rikare växtlighet med inslag av blåsippor. Några kända sydväxtberg i Ångermanland är Skuleberget i Vibyggerå , Skedomsberget i Multrå och Grofällsberget i Säbrå.

Hur man undersöker en växtprovruta eller naturruta

Här kommer jag att beskriva en typ av undersökning , som man kan göra, när man är ute i fält för att studera en växt eller naturtyp inom ett viss område eller provruta.

Provruta

Man mäter upp ett område på 10 x 10 meter och sätter ut stolpar i hörnen eller järnrör i mitten av rutan, där diagonalerna skär varandra. En kartskiss över själva provrutan uppritas, där träd och buskar markeras. Väderstrecken norr-söder anges. En tabell över de växtarter man ser i rutan görs och i den tabellen kan anges hur ovanlig-vanlig växten är. Vanligen används skalan 1-3, där siffran tre betyder mycket vanlig, siffran två betyder vanlig och siffran ett betyder mindre vanlig. Med tecknet + anger man att växten finns i enstaka exemplar. Även en 5-gradig skala kan användas. Då mäter man vanligen den så kallade täckningsgraden i slumpvis utlagda smårutor på 1 x 1 m. Detta görs för de tre vanligaste växterna. Till min hjälp hade jag en hopfällbar träram, som lånats hos naturvårdsenheten i staden. Till träramen finns elastiska band, som kan spännas upp så att täckningsgrad beräkningar lättare kan utföras. En längdprofil kan man också göra inom den stora provytan, vilket t.ex. visar om markytan lutar och på så vis kan ange hur vattentillförsel sker. En jordprofil grävs så att jordlagren kan studeras. Ett diagram ritas där förna, humusskikt, urlakningsskikt, anrikningsskikt, och oförändrad mineraljord visas. Ett pH-prov på jordlager tas för att man skall kunna avgöra om marken är sur eller basisk.

En kartskiss över provrutans omgivningar bör också göras, så att provytan senare hittas. Även andra intressanta naturiakttagelser inom provrutan antecknas då stället besöks. Lämpliga hjälpmedel vid undersökningar av provrutor är räknehäfte, penna, kompass, lång mätlina eller måttband, plastkasse med plastpåsar, liten spade, järnrörsstumpar, hammare, kamera, träramsruta och färdigtryckta fältblanketter för avprickning av växters täckningsgrad.

Undersökningsområdet

Genom besök hos Naturvårdsenheten i staden fick jag tips om ett område med förekomst av blåsippor. Platsen ligger ungefär 1½ mil väster om staden och kallas Grofäll. Ett första besök i Grofäll gjordes tisdag 23/4 på eftermiddagen. Undersökningsområdet ligger vid foten av Grofällsberget, vilket är ett välbekant så kallat sydväxtberg. Knappast några växter hade börjat visa sig på ängarna. I skogskanten ovanför den översta ängen fanns blåsippor. En del av dessa hade börjat blomma. Träden utgjordes framför allt av gråal med inslag av aspar. Längre upp i sluttningen fanns granar. Lövträden hade inte slagit ut. En provruta på 10 x 10 meter mättes upp och markerades. Som framgår av skissen ligger den cirka 25 meter ovanför dikeshörnet, markerad med bokstaven F. Kompassriktningen var 325 grader. I mitten av provrutan slogs ett kort järnrör ned för att man ska kunna hitta rutan igen.

Beskrivning av provrutan

Provutan ligger 25 m. nordväst om dikeshörnet F. Rutans hörn placerades i syd-nordlig riktning och tre järnrörsbitar slogs ned enligt kartskissen ovan. Dessa kan senare hittas med metalldetektor och tjänar alltså som referenspunkter. Trädens placering framgår av figur. Trädkronornas storlek har uppskattats hos lövträden, eftersom inte löven hade bildats vid besöket den 23 april. Den sammanlagda täckningsgraden av alla träd var cirka 17 %. Det fanns 16 st. träd, varav två var aspträd och resten var alträd. Alarna var ungefär 10 meter höga, med en stamtjocklek mellan 1,5 och 2 dm. Trädkronorna var glesa och trädstammarna var delvis angripna av skadesvampar, såsom tickor. En del träd hade brutits av och halvt förmultnade stamdelar låg på marken. Många av alträden var angripna av röta. De två asparna var cirka 12 meter höga med en stamtjocklek på 3 dm. I närheten av provrutan fanns myket kraftiga och högväxta granar med kraftigt grenverk. Talrika små albuskar fanns också inom provrutan. På den sluttande marken, fanns ett 2-3 cm. tjockt lager av löv, fr.a. allöv.

Vid första undersökningstillfället syntes i stort sett bara blåsippsblad och enstaka blommande blåsippor. Vädret var mulet och kallt, vilket gjorde att många blåsippor hade slutit sina kronblad. Några gröna grästuvor, troligen tuvtåtel, och enstaka skott av violer kunde man också se. Vid ett besök den 11-e maj hade några fler växter kommit. En jordprofilsgrop grävdes (G i provrutan) och av profil framgår att jordmånen var bördig med tjockt mullager. De olika lagrens namn framgår av diagrammet. PH- undrsökningen av jordlagret med en jordprovstestlåda visade att jorden var basisk med ett pH-värde på cirka 8. Det är typiskt för lövskogsmark.

Två smårutor på 1 x 1 m. valdes inom den stora provrutan. Även dessa rutors hörn placerades i nord-sydlig riktning och de sydliga hörnen markerades med järnrör. Inom rutarna undersöktes blåsippornas utbredning, dvs. täckningsgrad. Som framgår av diagram var täckningsgraden omkring 40 %. Den näst vanligaste kärlväxten var harsyra. Inom den stora 10 x 10 -metersrutan undersöktes vilka andra blomväxter som fanns vid två olika tidpunkter och hur pass vanliga de var.

Längdprofil

En längdprofil P-P gjordes två meter parallellt med den nordvästra sidan av den stora provrutan. Utefter profillinjen finns tre alträd, ungefär 10 meter höga och ett något högre aspträd. Längst ned står en avbruten, murken alstam. På marken blommar en del blåsippor. Ett stort alträd har ramlat omkull och skär profillinjen i dess övre del. En liten, 1,5 meter hög, gran finns också där. Höjdskillnaden mellan profilens översta och profilens nedersta del är ungefär 1 meter. Trädstammarna är lavbevuxna och utan grenar högt upp på stammarna och trädkronorna är smala och glesa. Detta tyder på att ljustillgången ej varit den bästa och att träden från början vuxit tätt. De många murkna trädstammarna som ligger på marken visar att området är relativt orört.

Jordprofil

En grop grävdes utefter den nordöstra kanten av den stora provrutan. Med hjälp av denna grop kunde en så kallad jordprofil uppritas och pH-mätning av jordprov ske. Överst fanns ett centimetertjockt lager av vissnade fjolårslöv av al och asp. Detta lager kallas förna och markeras med A i figuren. Under förnalagret är jorden svart. Detta lager kallas råhumusskikt och består av förmultnat växtmaterial. Lagret, B, var 10 cm tjockt. Under humusskiktet, är jorden brun och genomkorsas av en mängd rötter. Lagret, C, är ungefär 3 decimeter tjockt och kallas mulljord. Ett gråare skikt, urlakningsskikt, D, som är näringsfattigare, kan man knappt urskilja. Ett tunt rödbrunt lager, E, därunder kallas anrikningsskikt, eftersom en del järnhaltiga mineralsalter som sköljts ur ovanliggande lager, samlats där. På cirka 40 centimeters djup fanns den i stort sett opåverkade mineraljorden, F, som innehåller flera större mineral- och gruskorn. Jordlagertypen som beskrivits kan kallas brunjords- podzol. Det är en jordmånstyp som finns i Norrland, där det växer mycket lövträd. Den vanliga jordmånen i Norrland är annars podzol, som finns i barrskogsområden. Brunjords-podzol är betydligt näringsrikare på grund av de nedbrytna löven, och där finns fler daggmaskar, vilket gör jorden porösare.

Täckningsgrad för örtväxter i provrutan

En träram på 1 x 1 meter lades på två ställen i den stora provrutan. Elastiska band spändes tvärs över ramarna, så att ett rutsystem på decimeterstora rutor bildades. I varje ruta där blåsippsplantor växte ritades ett kryss på ett papper där motsvarande rutsystem fanns. Observera att diagonalen från nedre vänstra till det övre högra hörnet i rutsystemen motsvarar väderstrecket norr. Det södra, dvs. nedre vänstra, hörnet i smårutorna har markerats i figur med röda cirklar. Man kan lägga ut flera provrutor för att få säkrare resultat. I de två diagrammen visas var i de två provrutorna blåsippsplantor förekom.

Blommorna och bladens sammanlagda yta, dvs. täckningsgraden beräknas antingen i procent eller enligt en täckningsgradsskala. Denna skala innehåller värdena 1-5 där värde 1 är den minsta och 5 den största täckningsgraden. Täckningsgraden i ruta ett blev enligt procentberäkning 25 % och i ruta två 27 %. I tabellen har de vanligaste örtväxterna i den 10 x 10 meter stora provrutan skrivits upp och förekomsten uppskattats i skalan 1-3, där värde 3 betyder mycket vanlig och värde 1 betyder ej så vanlig. Enstaka exemplar av art markeras med +. Observera att endast blåsippor blommade vid första undersökningstillfället. Vid nästa besök blommade vitsippor och en mängd med skogsvioler hade kommit. Blåsippor högre upp i skogen blommade också.

Pollineringsförsök

Vid ett av mina telefonsamtal med professor Lars Ericsson föreslog han att jag skulle göra försök med pollinering av blåsippor. Försöket innebär att man väljer blåsippsplantor med minst tre nyligen utslagna blommor och markerar dem med olika färgband. På en av dem sätter man en liten huva av till exempel gasbinda runt blomman. En annan blomma i plantan markerar man med färgband och låter denna blomma visa på betydelsen av pollinerare. Den tredje blomman befruktar man med hjälp av en annan plantas ståndarknappspollen, vilket överförs med hjälp av pensel.

Försöket går ut på att visa om det blir någon skillnad om blomman självpollineras, vilket sker i blommor, som har huva på sig eller pollineras med insekter eller av vinden. Den tredje blomman, som korspollinerats, fick en obegränsad mängd med pollen. Genom att några veckor senare se om fröanlagen utvecklats kunde man se, vilken blomma av de tre som gav flest utvecklade frön. Tjugofem blåsippsplantor ingick i försöket, men tio stycken huvor hade försvunnit. Troligen hade fåglar tagit en del av dem. Nu visade det sig vara svårt att överföra pollen eftersom vädret var kallt och blåsigt och den delen uteslöts. Den 14-de maj kontrollerade jag hur försöket hade lyckats. Resultatet visar att frönas antal tycks öka hos blommor som ej försetts med huva. De huvförsedda blommorna har självpollinerats och de fick ofta mindre frön. Större fröantal förekommer som regel hos de fem plantor som pollinerats vid senare datum. Den kalla våren har kanske påverkat antalet och därmed insekters pollinering av tidigare blommande plantor.

Resultat av Pollineringsförsök med blåsippa nr 1 – 15

Antal utvecklade frön hos 15 blåsippsplantor

Iakttagelser i och bredvid naturrutan – Beskrivning till fotobilagan

Obs! Dessa foton har ej medtagits i denna webbuppsats !

Två serier av foton togs inom området både inom provrutan och i närheten av provrutan. Den ena bildserien visar intressanta naturföreteelser från den miljö som blåsipporna i området levde i och den andra serien visar bilder av blåsippa och översiktsbilder. Redan den 14-de april gjorde jag ett besök i Aspnäs där jag visste att det fanns blåsippor på ett kalhygge och i skogen bredvid. (Bild 1). Det fanns inga blommor utslagna. Genom att böja undan blåsippsblad kunde man dock se en blomknopp nere vid markytan. (Bild 2). Efter besök på naturvårdsenheten i staden fick jag tips om ett bättre blåsippsställe vid Grofällsbergets sydsluttning. Bild 3 är tagen första maj alldeles nedanför blåsippsområdet och i bakgrunden syns Långsjön. Dikeshörnet och terrängen upp mot provrutan visas på bild 4. En mängd albuskar syns på bilden. Bilden togs liksom alla följande i början av maj och all snö har smält på platsen. Inne i provrutan var marken täckt av en mängd löv och man ser alstammar och blåsippor på marken. På bilden syns också en jordborr, som användes vid jordundersökningen. (Bild 5). Tjugofem blåsippsblommor fick en huva av gasbinda. (Bild 6). Blomman i mitten av bild 6 visade sig vara egendomlig. På bild 7 kan man se att blomskaftet har två blommor. En närbild togs av en blåsippa. (Bild 8). Där syns ett 20-tal ståndare och i mitten pistiller, som senare bildar befruktade frön.

Många av alträden var gamla och angripna av röta. På marken fanns en hel del nedfallna murkna stamdelar (Bild 9). Vid ett tillfälle råkade jag luta mig mot en bit av en alstam och då gick den av. Den var angripen av brunröta och inne i stammen vid brottstället fanns en mängd svarta, centimeterlånga myror, som snabbt försvann nedåt i stammen. (Bild 10). De liknade stockmyror eller hästmyror, som är kända för att gnaga gångar och bo i rötskadade träd. På en annan alstam i provrutan växte en vacker ticka med gul undersida och nederkant. Dessutom var kanten något klibbig. Det verkade vara en klibbticka, vilken framför allt växer på granar, men också kan angripa lövträd. (Bild 11). Vid besöken i området hördes hackspettar trumma och på några halvmurkna trädstammar fanns hål, som visade att området gynnade förekomst av hackspett. (Bild 12). På bilden av aspstammen finns en mängd lavar, t.ex. den mycket vanliga blåslaven. (Bild 13). Den lövrika marken ger föda åt till exempel sniglar. På bild 14 syns skalet av trädgårdssnigel. Berggrunden i området innehåller en del kalkmineral och bild nummer 15 visar en mörk sten, som ganska säkert är en diabas.

Beskrivning av professors undersökning och resultat

Det visade sig att blommningen av blåsippsplantor var relativt oförändrad under en längre tidsrymd, men vissa tillfälliga nedgångar kunde märkas under korta tidsperioder. Nya små plantor hade störst dödlighet i början av sin levnad. Orsaken var främst torka på sommaren och troligen ej riklig nederbörd på våren. En blåsipplantas första blomning inträffade vid observationerna först efter 4 till 13 år. Enstaka plantor blommade ej förrän efter mer än 25 år. Författarna antar att denna variation kan gynna överlevnad under svåra förhållanden. Blommorna kan även ha en vilopaus. Plantor kunde också minska i storlek, för att flera år senare öka i storlek. Detta kan bero på att den underjordiska jordstammens äldsta delar dör, dvs. dess biomassa ökar inte och i stället förenar sig den mogna plantan med ‘undertryckta’, motståndskraftiga icke fertila, dvs. mogna plantor. Orsaker till mogna plantornas död berodde enligt författarnas iakttagelser dels på att plantorna utsatts för betande djur eller att små plantor som även försvagats under en längre tidsperiod ej klarade sommartorkan. Förgrening av mogna blåsippsplantors underjordiska delar, s.k. bifurcation, kan ibland få två olika plantor att överleva, men ibland kan den medföra att den ena plantan dör. Undersökningar av blåsippsplantor som blommade redan år 1943 visade att deras ålder kunde bli mycket stor. Genom att räkna blomantal och och nybildade skott och göra ett diagram för ett antal år uppskattar författarna att vissa plantor blir minst lika gamla som träden som finns i deras närhet, om ej ‘katastrofer’ inträffar. I vissa fall skulle plantorna kunna bli minst 300 år gamla. Undersökningar visar att blåsippor är stress-toleranta växter, vilka på grund av att de lever på näringsrik mark med god vattentillförsel, utvecklat denna tolerans ej på grund av bristande näringstillgång utan på grund av ljusförhållande med omväxlande starkt ljus på våren och svagare ljus, senare när lövträden fått löv. Författarna avslutar sin redogörelse med att peka på behovet av amatörbotanister som kan lämna viktiga fakta och redogörelser för observationer under längre tidsperioder.

Sammanfattning

Blåsippan är en vårblommande ört, som trivs på näringsrik, gärna kalkhaltig mark. Den finns i Sverige, framför allt i söder och har sin nordgräns i Västerbotten. I Ångermanland finns den framför allt i Nordingrå, i älvdalarna och vid så kallade sydväxtberg. Blåsippan är fridlyst i en del län. Den pollineras och befruktas främst av insekter, men den kan självpollineras. Myror bär ibland bort fröet, eftersom de lockas av ett sött ämne på fröet. På så sätt kan de sprida växten. Plantorna kan breda ut sig och bli stora beroende på underjordiska jordstammar. Man tror att en blåsippsplanta i vissa fall kan bli över 500 år. I provrutan var de vanligaste växterna blåsippa, harsyra och senare vitsippa samt skogsviol. Av träden dominerade gråal och asp. Terrängen var sluttande. Området var relativt orört och låg på Grofällsbergets sydsluttning ungefär en mil väster om staden. Blåsippornas täckningsgrad var cirka 25 %. Jordprofilen visade att jordmånen kunde beskrivas som brunjords-podzol. Marken hade även inslag av kalk, som fanns i berggrunden. Jordens pH hade värdet 8. Ett pollineringsförsök visade att blåsippans fröbildning gynnas av tillgång på pollinerande insekter. En undersökning om blåsippan visar att den är stresstålig beträffande ljustillgång.

Skrivet av Anna Wallin