Brott – Arv

Brottslighet och biologiskt arv

Inledning

Hur mycket av vår personlighet, vår utveckling, begåvning, hälsa och sociala ställning bestäms av våra medfödda anlag, dvs de gener som vi fått genom våra föräldrar? Hur mycket präglas vi av den kulturella miljö som vi växer upp i, hur formas vi av våra livserfarenheter, och vad innebär samspelet mellan vårt arv och vår miljö?

Frågan om arvets och miljöns betydelse har sysselsatt vetenskapen och allmänheten sedan åtminstone år 1859, då Charles Darwin publicerade sin uppmärksammade och banbrytande skrift Om Arternas Uppkomst.
Vid sekelskiftet 1900 fick diskussionen en förnyad aktualitet i och med återupptäckten av Gregor Mendels teorier om den biologiska ärftlighetens lagbundenhet. Men det var först under 1950-talet, när James D. Watson och Francis Crick lyckades beskriva DNA-molekylen och den genetiska koden, som den moderna ärftlighetsforskningen fick sitt definitiva genombrott.
Sedan dess har det skett en enorm utveckling inom den molekylär- genetiska vetenskapen, men trots detta har vi idag inga enkla svar på hur människor formas av samspelet mellan gener och vår miljö. När det t ex gäller orsaken till olika former av kriminalitet eller annan asocialitet har det inom genetisk forskning funnits mycket motstridiga uppfattningar om betydelsen av ärftliga faktorer.
Tanken om brottslighet som ärftlig, lanserades år 1876 av Cesare Lombroso som var professor i rättsmedicin i Italien. Han ansåg att brottslingen var en särskild biologisk typ som kunde urskiljas med vanärande kännetecken sk “stigamata”. Social missanpassning och mentala sjukdomar tillskrevs ärftliga faktorer. Denna “vetenskap” blev grundvalen i den uppfattning som dominerade hela västvärlden fram t o m andra världskriget.
Som en reaktion på de konsekvenser dessa uppfattningar fick – framför allt genom nazisternas perverterade sk rasbiologi – kom man efter kriget särskilt att hävda miljöns avgörande betydelse, som en förklaringsmodell till människors beteenden.
Det förelåg länge stora motsättningar mellan dessa två uppfattningar, vilket tidvis haft starka politiska övertoner. Under 1970- och 80-talen skedde emellertid ett närmande och en integrering av dessa båda ståndpunker. Numer inriktar sig intresset framför allt på att beskriva interaktionen mellan arv och miljö.
Svårigheten när det gäller analysen av dessa problem ligger i att det vanligtvis är omöjligt att särskilja genernas respektive miljöns inflytande. Föräldrar förmedlar ju både sina gener och sin miljö, kultur och språk till sina barn. Genom studier av familjer (över flera generationer) eller genom jämförelser av en- och tvåäggstvillingar, har man inom populations-genetiken med olika statistiska metoder, gjort det möjligt att beräkna den relativa betydelsen av miljö respektive arv.
Slutligen har man genom att studera tidigt bortadopterade barn och deras biologiska och icke-biologiska släkter, kunnat beräkna hur medfödda och förvärvade egenskaper kan medverka.

Den ödesmättade genen

Ute i samhället och i det allmäna medvetandet har generna blivit ödesmättade moraliska drivkrafter i människornas liv. Magiska och mytiska enheter som styr våra egenskaper som t ex kriminella gener, aggressiva gener, alkoholistgener, spänningssökargener, manliga promiskuösa gener och kvinnliga omvårdnads- gener, “Generna styr ditt liv”.
I filmer, litteratur, nyheter, annonser, ja även i tecknade serier är budskapet att generna är varje människas öde, lyckad som misslyckad, snäll som grym.
Också i vissa framstående forskares beskrivningar får generna själsliga och ibland religösa drag. Generna är identitetens innersta väsen och vårt öde. Arvsmassan är den medicinska kristallkulan och livets bok.
Så formas uppfattningarna om genens makt. Bilden av den magiska genen speglar inte bara tidens värderingar och rädslor, den blir också till ideologiska byggstenar när sociala visoner ska skapas och byggas. Vem kommer att äga den biologiska “verktygslådan”? Ägarna finner vi bland världens största transnationella företag inom kemi-, läkemedels- och livsmedelsbranchen.

Den biologiska determinismen

För att föstå var vi idag befinner oss då det gäller att finna biologiska orsaker till kriminalitet och ascocialitet, är det viktigt att studera forskningen och vetenskapen om detta ämne utifrån ett historiskt perspektiv. Determinism är namnet på uppfattningen, att oavsett vad som sker är betingelserna i förväg sådana, att ingenting annat kunde ske. Världens gång är alltså förutbestämd i alla detaljer.
Den biologiska determinismen är en sann rysare. Enligt den biologiska determinismen är beteendemässiga normer och sociala och ekonomiska skillnader mellan grupper av människor -ofta raser, klasser och kön-, resultatet av ärftliga och medfödda kännetecken.
Om det nu är en vanlig uppfattning att generna förutbestämmer en människas personlighet så är inte bara snille och smak nedärvda, utan i så fall även kriminalitet och ascocialitet. Vad har samhället att sätta emot sina samhällsmedborgares genetiska öden? Slutsatsen blir lätt, att socialt satsade pengar är detsamma som bortkastade pengar i ekonomiskt knappa tider. I uppfattningen att generna styr människors beteenden finns också lockelsen att kunna hitta lösningar på sociala problem. Våld och kiminalitet kanske kan hindras i sin linda. Presumtiva illgärningsmän och våldtäktsmän kan övervakas i förebyggande syfte.
Överdriften om genernas betydelse blir trovärdiga mot bakgrunden av det pågående stora internationella forskningsprojektet HUGO (Human Genome Organization). År 2005 hoppas forskarna att hela människans arvsmassa skall vara kartlagd i minsta detalj. Med den massiva forskningssatsningen på gener överlever också vanföreställningarna om dess makt.
Vårt samhälle har också en så obefogad tilltro till forskare, att det är få som ifrågasätter dem. Människor vill ha enkla svar, och förenklingar tilltalar samhället i gemen. De passar dessutom ofta in på människors värderingar och fördomar och den verklighetsbild som skapats av makthavarna.

Mot denna bakgrunden, är det inte att förvånas över vilka resurser dagens samhälle lägger ner på att finna biologiska förklaringar till komplexa sociala problem. Forskare anser sig t ex ha funnit gener för schizofreni och alkoholism. Sådana påståenden fråntar samhället skulden, -”det ligger i dina gener, vi kan inget göra”. Samhället kan två sina händer. Sociala förklaringar skulle tvinga samhället att förändra den sociala situationen, medan biologiska förklaringar lätt leder till ett “skyll-dig-själv-tänkande”.
I ett allt mer drogliberalt Europa är det lätt att tänka sig, att samhället fråntar sig ansvaret om någon individ faller in i missbruk. Det ligger andå i individens gener att använda droger, så de samhällsansvarigas argument kan då bli, -”Att vi kan ändå inget göra”. Sak samma gäller då även för kriminalitet och ascocialt beteende. Detta är en av genetikens allvarligaste faror, den uppmuntrar till en verklighetsuppfattning baserad på den enskilda människans gener, istället för att förstå samhället som en social organism.
Genetiken kommer i framtiden att användas för att avgöra vem som är lämplig förälder, och vem som bör avstå från att skaffa barn. Arbetsgivare kommer utifrån ett genetiskt identitets-kort definiera vem som skall få arbeta på olika arbetsplatser. Försäkringsbolag kommer utifrån det genetiska arvet bestämma vem som skall få teckna livförsäkring och till vilket pris. Vid adoptation kommer en genetisk “innehållsförteckning” medfölja barnet till de blivande föräldrarna.

Den historiska gången kommer att upprepa sig

Forskningen understöds av kapitalet och dessa kommer alltid att se till att de har makt över de fattiga medborgarna, vilka utan större motstånd inordnar sig i en definitiv makthierarki. Genetikens utveckling blir det verktyg som kommer att finnas till hands. Diskriminering kommer att rättfärdigas genom biologiska/genetiska argument. Om man inte är återhållsam om genernas magiska betydelse kan en ny era av biologisk tyranni uppstå, denna gång baserad på den genetiska determinismens lagbundenhet.
Det finns säkerligen de som avfärdar resonemanget som rent nonsens. Beakta då hur arbetsgivare, försäkringsbolag och domstolar idag gör i sina bedömningar, då någon individs inneboende egenskaper skall nagelfaras. Genetikens verktyg blir “kliniskt rena”, och motargumenten mot dess giltighet blir fatala misslyckanden. Makthavarna äger de genetiska verktygen och kommer därför också att äga ditt liv.

Den biologiska forskningen

Jag kommer under ett antal rubriker i detta fördjupningsarbete att redovisa de vetenskapliga argument som forskare tidigare i historien fört fram, då de försökt påvisa att ärftliga kännetecken existerar, i vad beträffar kriminalitet och ascocialitet. Då detta i sin förlängning även ledde till rasbiologiska slutsatser, ser jag det som viktigt i sammanhanget att även ta med dessa fakta.
Biologin är en relativ nybörjare på området att finna människans natur. Men under de senaste hundrafemtio åren har den i gengäld uppträtt desto aggressivare. Genom att skåda gågna tiders synder, -som för oss idag är lätta att genomskåda- utifrån ett historiskt perspektiv, bör dessa vara tankeväckande för vår egen samtid.
Den forskning som idag bedrivs, att fastställa människans arvsmassa kan med lätthet slå över i samma perverterade konsekvens som den tidigare vetenskapliga forskning ledde fram till. En konsekvens som vi idag har ett förödande facit till.

Kraniometrin

På 1800-talet satte biologerna på allvar igång med att ge ärftligheten vetenskapliga belägg. Bland de metoder som man föredrog var Kraniometrin. En ledande gestalt på detta område var den franske professorn i klinisk kirurgi, Paul Broca (1824-1880). Broca utvecklade en metod att bestämma kraniekapacitet genom att mäta och väga hjärnan på den avlidne.
Ett bestämt mönster i Brocas metoder var att han färdades från fakta till slutsats i en riktning som kanske är vanligast, dvs baklänges. Slutsatserna kom först, och Brocas slutsatser var de antaganden som delades av de flesta framfångrika vita män på hans tid, dvs att de själva låg överst på samhällspyramiden genom naturens goda försyn, med kvinnor, svarta och fattiga under dem. Genom detta vägval fick slutsatserna inte bara vetenskapens välsignelse, utan det gav också siffrorna prestige.
Broca framförde bl a att kvinnor var mindre intelligenta än män pga att deras hjärnor i genomsnitt var en liten aning mindre än mäns. Broca fick dock ganska snart problem då han ställdes inför faktum som visade, att tyskars hjärnor i genomsnitt var 48-100 gram tyngre än fransmäns. Broca fann snabbt på råd, och förklarade att hjärnans storlek och vikt ökade med kroppens storlek, och tyskar var enligt Broca större än fransmän. Att kvinnor i regel har mindre kroppstorlek än män ansåg Broca vara irrelevant i sammanhanget, då han tvingades korrigera sina tidigare vetenskapliga slutsatser. Broca menade, “-Vi vet ju att kvinnor inte är lika intelligenta som män”. Hans argument svaldes okritiskt av den etablerade omgivningen. Att många brottslingar hade stora hjärnor var svårt att förklara för kraniometrikerna. Broca fann naturligtvis även en lösning till detta genom att förklara, att en död genom hängning tenderar att fylla hjärnan med blod, vilket därmed ledde till de felaktigt höga vikterna.
Broca var inte ensam om att manipulera den veteskapliga forskningen så som etablisemanget önskade. En kvinna, Maria Montessori från Italien stödde Brocas ideér i en inflytelserik bok, som hon publicerade år 1913. Det hon motsatte sig var dock Brocas slutsats, att kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män.
I den debatt som pågick beträffande kraniometrins betydelse för det biologiska arvet gjordes bl a följande debattinlägg : “Jag har länge märkt, att de som framhärdar de intellektuella betydelsen av hjärnvolymen, i allmänhet har små huvuden”.
I USA gjorde en man vid namn Ernest A. Hooton en massiv studie över brottslingar och deras skallstorlek, och redovisade denna i ett vetenskapligt arbete år 1939. Hooton var anhängare av eugeniken (rashygienen) och en biologisk determinist. Av sitt vetenskapliga arbete drog han slutsatsen att “Eliminering av brott kan bara ske genom utrotning av de fysiskt, mentalt och moraliskt odugliga, eller genom deras fullständiga segregering i en aseptisk miljö”.
Den sydafrikanske antropologen (vetenskap om människan), P.V. Tobias publicerade år 1970 en modig artikel där han avslöjade myten, att skillnader i hjärnstorlek mellan grupper av människor aldrig kunnat påvisas. Han visade på olika faktorer som forskningen förbisett eller som de medvetet manipulerat med.
När teorin inte längre höll, att hjärnan hos den vita människorasen skulle vara störst kom IQ-testen , vilken ifrågasatts mycket häftigt. Nu letar forskarna efter en gen för intelligens. Många forskare har ägnat ett enormt intresse åt frågan om gruppskillnader i mänsklig hjärnstorlek, de har inte kommit någon vart. Inte för att det saknas svar, utan för att de förutfattade åsikterna är så tydliga.

Rekapitulationsteorin

Ett annat omtyckt tema i 1800-talets biologiska determinism, var den s k Rekapitulationsteorin. Teorin går ut på att de “högre stående djuren” i sin forsterutveckling passerar igenom en serie stadier som i den korrekta ordningsföljden representerar de vuxna former av alla de “lägre stående” arter som föregick dem i historien.
I händerna på den italienske professorn i rättsmedicin Cesare Lombroso (1836-1909), blev rekapitulationsteorin grundvalen för en högst anmärkningsvärd disciplin inom vetenskapen, den s k kriminalantropologin, vilken också starkt bidrog till den svenska kriminologins ut-veckling. Enligt Lombrosos idéer var de kriminella att betrakta som evolutionsmässiga återfall. Dessa olyckliga individer skulle vara i besittning av en lägre natur och agera som apor och vildar normalt skulle göra.
År 1876 utgav Lombroso sin bok, Den kriminelle mannen. Enligt Lombroso utgjorde brottslingar en speciell antropologisk typ, -”födda förbrytare”- vilka kunde identifieras eftersom de hade anatomiska tecken på sin aplikhet, s k atavistiska särdrag. (arv av egenskap från långt tidigare släktled).
Några av dessa apliknande särdrag som Lombroso anger är; större skalltjocklek, sluttande panna, större och framskjutande käkar, sammanvuxna ögonbryn, relativt långa armar, avsaknad av skallighet, minskad känslighet för smärta etc.
Ett så förenklat synsätt skulle man kunna skratta åt, om det inte hade varit dödligt allvar för stora grupper av människor, som dömdes orättvist -bokstavligt talat på sitt utseende.
Kriminalantropologin nådde långt utanför den akademiska världen. Den utlöste en mängd reformer och var fram till tiden för första världskriget, föremål för en internationell konferens vart fjärde år för domare, jurister och statliga ämbetsmän såväl som för vetenskapsmän.
Men dess mest betydelsefulla roll var nog att ge allmänt stöd åt uppfattningen, att människor handlar enligt en medfödd natur. Om man ville förstå den kriminelle, så var det inte hans uppväxt, inte hans utbildning, inte hans sociala situation man skulle studera. Detta hade i så fall framtvingat sociala reformer, vilket i en rådande konservativ samhällsstruktur inte passade etablissemanget. Istället skulle man studera den kriminelle själv och hans “medfödda sjukdom”.

Biologiska förklaringar ger enkla svar på komplexa sociala orsaker

Bland författare som verkade under 1800-talets andra hälft, märks Emile Zola. Han skapade i sina naturalistiska romaner, ofta handlingen utifrån ärftlighetens betydelse på människorna i en speciell miljö. Romanernas huvudpersoner är oftast hållningslösa förbrytare behärskade av blinda naturkrafter. I Zolas roman om Människodjuret (1890), -vilken ger en ruggig inblick i en ödesmättad värld- beskrivs brottslingarnas utseende utifrån Lombrosos “vetenskapliga” belägg. Även i Bram Stokers ursprungliga roman Greve Dracula (1895) är grevens utseende direkt hämtad från Lombrosos idéer om den födde förbrytaren.
Rekapitulationsteorin fick från många skilda håll hjälp att sprida sina villäror i den tidens värderingar och rädslor. Dagens media och litteratur bär på samma sätt som gårdagens, fram en liknande och fantasifull form av villäror utifrån vår tids värderingar och rädslor.
Till hösten kommer biofilmen Gattaca, vilken bygger på genetiken som intrument för makthavarna i ett neofuturistiskt samhälle, att kontrollera samhället och dess innevånare.
Rekapitulationsteorin är på intet sätt död. Under hela 1900-talet har det gjorts otaliga försök att återuppliva den i mer subtila versioner. Bland några av dessa försök har varit, att finna en speciell “kriminalitetskromosom”. Under 1960-talet försökte forskare t ex bevisa att brottslingens våldsamhet hade ett samband med en extra Y-kromosom. De ansåg sig ha hittat en överrepresentation av män med kromosomuppsättningen -XYY- i fängelserna. Närvaron av en extra manlig Y-kromosom skulle därmed kunna förklara varför dessa män var mer aggressiva än andra. Den enda lösningen var att låsa in dessa män. En enkel lösning på ett komplext problem. Män är normalt -XY, kvinnor är -XX.
Under 1970-talet upptäckte forskare, att den tidigare forskningen beträffande den extra manliga Y-kromosomen var undermålig. Det fanns våldsamma män som inte hade någon extra Y-kromosom, och det fanns fredliga män som hade den. I ungefär 1-3 promille av befolkningen förekommer kromosomavvikelsen -XYY. Högst 1% av fångarna i fängelserna har denna kromosomavvikelse. Det betyder att 99 % av de kriminella saknar denna genetiska avvikelse.

Eugeniken

Under den mängd av fakta att utröna det biologiska arvets inverkan på ett kriminellt beteende, har jag vid ett flertal tillfällen nuddat vid eugeniken, eller rashygienens teorier. Då kriminellt beteende har inkorporerats i denna lära, ser jag det som ett måste att redovisa vad jag funnit ut av eugenikens historiska påverkan på samhället. Det är skrämmande fakta, som i mångt och mycket klargör hur nazismens perverterade rasprogram om renandet av den ariska rasen så smygande och obehindrat och utan reaktion från omvärlden kunde iscensättas.
Många tror att rashygien var en företeelse som förekom enbart i nazitidens Tyskland. Judeförföljelserna är endast en del av historieskrivningen. Rashygien praktiserades på många håll i världen, främst under 1920- och 30-talen. Det är inte heller säkert att rashygienen är förpassad till historien.
Från sekelskiftet 1900 och framåt omsattes rasbiologins “kunskaper” i olika länder. Rasbiologin var teorin, -vetenskapen. När den praktiserades var benämningen oftast Eugenik (grekiska; eugenes “av god ras”). I Tyskland benämndes den Rashygien.
Rasbiologin hävdade, att inte enbart mentala och fysiska s k defekter var ärftliga, utan också sociala problem, som fattigdom och kriminalitet. Man befarade att den västerländska kulturen skulle gå under, därför att de genetiskt underlägsna förökade sig mer än de genetiskt överlägsna.Två strategier utvecklades; positiv eugenik för att påverka de överlägsna att öka sitt barnafödande, och negativ eugenik för att hindra de “undermåligas” fortplantning.
Ursprunget till rasbiologin kan härledas till Darwin och Mendel. Efter ärftlighetslagarnas återupptäckt i början av 1900-talet, blev både det allmänna som det vetenskapliga intresset för eugeniken mycket stort. Många av de tidiga genetikerna propagerade aktivt för de eugeniska tankegångarna, så även i Sverige.
Andra gick vidare och “visade” att arvsanlagen hade avgörande makt, inte miljön. Hyllningar till det starka och åtföljande förakt för det svaga upprepades, (Nietzche). Genom sin närhet till grundläggande sociala och politiska frågor kunde eugeniken naturligtvis inte bli en vetenskap som andra. Istället formades och utvecklades dess tankar främst i speciella institut och föreningar, där de ofta givits en civilisationsfrälsande och näst intill religiös framtoning.
Eugeniken har sitt ursprung i England, dess portalfigur är Francis Galton (1822-1911). Eugeniken utvecklades som en metod att studera nedärvning bland engelsmän, främst då bland de stora städernas proletariat. Allteftersom övertygades man om, att “själsförnödenheter” ärvdes från ena generationen till den följande. Det enda sättet att förbättra samhället var att förbättra individen i det. Detta skulle man göra genom att se till att individer med goda karaktärsdrag fick fler barn än individer med dåliga drag. Arbetslösa gavs endast statsunderstöd om de lät bli att fortplanta sig. Kvinnor som visade låg intelligensnivå tvångssteriliserades.
Eugenikrörelsen fick stor politisk genomslagskraft både i England och i USA. I USA grundades Eugenic Record Office år 1910 med privata medel (kapitalet), vidare antogs en lag om tvångssterilsering år 1924. Samma år infördes den nya immigrationslagen som direkt tog sikte på att förhindra invandring av syd- och östeuropeér, judar och andra raser. Det blev en allvarlig sak för 30-talets många europeiska flyktingar, inte minst för judarna.
Vetenskapen bidrog okritiskt till att accelerera rasbiologins accepterande, och påstod att många oönskade mänskliga egenskaper var ärftliga, som t ex mental slöhet, utvecklingsstörning, epilepsi, schizofreni, alkoholism, brottslighet osv. Samhällets uppgift var att se till att människor med dessa egenskaper inte skulle ges möjlighet att föröka sig.

Sverige och eugeniken

Redan 1922 inrättades ett statligt institut för rasbiologi i Uppsala. Forskningen betecknades av vissa, som en verklig kulturgärning. En av dessa “kulturgärningar” var att lagstifta (1934) om sterilisering av “livsodugliga individer”. Bl a sade dåvarande socialminister Ribbing år 1927 i lagens förarbeten följande:

Omvårdnaden om de svaga och hjälplösa i samhället har alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer, vilka enligt vad med säkerhet kan förutses, måste bliva till en börda för sig själv och för andra.

Lagen var byggd på en utredning som i sin tur var starkt påverkad av den eugeniska rörelsen, vilken i sig sågs som en viktig del av en rationell samhällelig ingenjörskonst. Inflytandet märks även i Alva och Gunnar Myrdals berömda bok, Kris i befolkningsfrågan från 1934. Slutsatsen av paret Myrdals bok var bl a; “-Att genomföra utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering”, och då på eugenisk och sociala grunder.
Lagen om sterilisering förnyades år 1941, -mitt under brinnande krig- och togs av en svensk samlingsregering med samtliga partier (inte kommunisterna) involverade. Var detta en tyskanpassning? Lagen skulle nu även omfatta personer, som pga asocialt levnadssätt ansågs olämpliga att ha vårdnaden om barn. Lagen gällde nu sterilisering både med och utan samtycke. Sterilisering pga arvsanlag, eller på eugenisk grund genomfördes nästan uteslutande på kvinnor.
Först 1976 upphörde möjligheten till tvångssterilisering i Sverige. Mellan åren 1940 och 1973 utfördes ca 35 000 steriliseringar på kvinnor i Sverige.
Det kan finnas skäl att påminna om dessa fakta då man beaktar nazismens brott mot mänskligheten under 1930- och 40-talet, och som drabbade den judiska folkgruppen mer än någon annan. Det som skedde i Tyskland var absolut ingen enskild företeelse, utan i huvudsak en extrem kombination av biologi och medelklassfilosofi som drivits till sin spets, ekonomiskt finasierad av kapitalet. Det är lätt att glömma i hur hög grad antropologins utvecklingslära medverkade i den samhälleliga debatten i Europa under de decennier som bl a föregick de ohyggliga judeförföljelserna i Tyskland, och även i andra av Tyskland ockuperade länder.
Inget västerländskt land kan frånta sig den kollektiva skulden av det barbariska folkmord, som verkställdes av den vita ariska rasen i de nazistiska koncentrationslägren under 1930-talet och andra världskriget.
Vi vet vad som hände de allra flesta som önskade fly, men som inte hade någonstans att vända sig. Vägarna till undergången (utrotningen) är ofta indirekta, men idéerna kan vara lika säkra ombud som kanoner, bomber och gas.
Efter kriget blev det tyst om de eugeniska idéerna. Men de underliggande teorierna har fått en starkt återkomst sedan slutet av 60-talet. För många vetenskapsmän verkar en förbättring av mänskligheten vara en behagfull tanke. Frågan är bara, vad man sätter för likhetstecken mellan förbättring och mänsklighet.

Den moderna forskningen i Sverige

Efter andra världskriget dominerades den kriminologiska i forskningen i Sverige av jurister och sociologer, även om den också utövas inom ämnen som medicin, psykologi, socialt arbete, nationalekonomi och historia.
Beskrivande studier har avsett bl a brottslighetens omfattning som den framträder i självdeklarations- och offerundersökningar, särskilda brottstyper som ekonomisk brottslighet och vålds- och sexualbrott, storstadskriminalitet och brott inom speciella grupper t ex ungdomsgäng och invandrare.
Beskrivningar av grupper har också haft syftet att möjliggöra förutsägelser om framtida brottslighet. Sambandet mellan brotslighet och alkohol och narkotika har belysts i flera studier. Utvärderingsforskningen har särskilt avsett polisens arbete, och effekter av på följder och behandlingsprogram. Den historiskt orienterade forskningen har bidragit med analyser av utvecklingen av brottslighet och kontroll i Sverige. Landets första professur i allmän kriminologi inrättades vid Stockholms universitet 1964. Kriminologi blev självständigt ämne vid samma universitet 1970.
När det gäller brottslighet verkar forskningen hamnat i en återvändsgränd. Jag har läst en del utredningar där man utefter olika modeller studerat en- och tvåäggstvillingar, fosterbarn och adoptivbarn. Utifrån min egen erfarenhet anser jag, att det jag kommit att läsa saknar relevans för det samhälle som vi idag lever i. Den “moderna” kriminaliteten har utvecklats långt bort från den fattigdomskriminalitet som förr gjorde uttrycket kriminalitet lättare att tolka.
Idag kan kriminalitet vara allt från simpla snatterier till avancerad databrottslighet med stora ekonomiska intressen involverade. Att bedriva forskning, att försöka finna en gemensam gen för kriminalitet utifrån detta utgångsmaterial syns nästan löjligt. För att sammanfatta vad forskningen kommit fram till, gör jag detta enligt följande.
De studier som är mest informativa är tvillings- och adoptionsstudier. Vad gäller en- och tvåäggstvillingar finns en antydan om att tvillingar som hamant i en kriminell bana, är större bland enäggstvillingar än tvåäggstvillingar. Detta menar forskningen antyder om ett genetiskt inflytande.
Vid adoptioner kan genetiska faktorer och hemmiljö studeras var för sig, och deras relativa betydelse jämföras. Brottsligheten hos de adopterade har ett starkare samband med brottslighet hos de biologiska föräldrarna än hos adoptivfamiljen.
Registrerad brottslighet är sällsyntare hos kvinnor än hos män. Kromosomuppsättningen -XYY- har inte visat sig vara någon grund för att utveckla kriminalitet. Forskarna säger, att de mekanismer som styr avvikande beteenden och kriminalitet kommer att få stor betydelse inom den framtida kriminologin.

Slutsats och sammanfattning

Som detta arbete har visat, har forskningen kring det biologiska arvet att finna människans innersta väsen, av forskarna hanterats likt medeltidens alkemister.
I händerna på makthavarna har forskare manipulerat fakta för att passa uppdragsgivarnas syften, dvs att förtrycka och härska. Den vetenskapliga forskningen i ett historiskt perspektiv, att finna biologiska orsaker till ett socialt problem, har haft slutsatsen som utgångslägeoch därefter letat sig baklänges fram mot fakta. En metod som uppskattats av etablissemanget i syfte att säkerhetsställa de sociala maktpositionerna i samhället.
Då maktens representanter så manipulativt bedrog en hel värld, -och gör så fortfarandefanns det heller ingen som motsatte sig de absurda medelklassfilosofier som följde i dess fotspår, och vilka ledde fram till tvångssteriliseringar och vidare till en av de värsta skamfläckar på mänsklighetens historiska karta -nämligen utrotningen av miljontals människor i de tyska koncentrationslägren.
Det som jag idag ser som den verkliga faran, är att diskussioner om de ärftliga faktorernas betydelse för brottslighet etc, länge har legat i dvala. Skälet till detta är helt ideologiska dvs politiskt laddade. Kriminalitet är inte en egenskap hos en folkgrupp, utan ett uttryck för en ojämn fördelning av möjligheter.
Det svenska samhället har sedan 50-talet varit ett samhälle där skillnader mellan medborgarna baserats på social jämlikhet. Många i vårt land har personligen fått erfara, att den sociala jämlikheten håller på att luckras upp. Det är därför med en viss fasa som det internationella HUGO-projektet snart är slutfört.
Det västerländska samhället står under ständig påverkan av det amerikanska. Amerikaner har alltid lagt större vikt vid biologiska förklaringar till beteenden inklusive kriminalitet, än vid miljöfaktorer. Därför sitter också tio gånger fler människor i amerikanska fängelser än i svenska, beräknat i förhållande till respektive lands innevånarantal.
Budskapet om HUGO-projektets förväntade resultat har rest en rad hopp och förväntningar. Om forskningen inte kan leva upp till dessa förväntningar riskerar hela genforskningen att tappa prestige. Att beakta i detta sammanhang, är de enorma summor pengar som kapitalet har investerat i detta projekt.
Forskarnas löften om vad de i framtiden ska klara av, går ibland till överdrift. Uttalanden som “Att döden helt och hållet kommer att kunna förebyggas”, ger klartecken för religionens avskaffande. Vilka blir de nya Gudarna, som då äger att bestämma om en av livets absolut största gåtor? Framför detta framtidsperspektiv föredrar jag nog ett samhälle med kriminalitet.

Skrivet år 1999 av L. Ericsson – Komvux

Källförteckning

Rapport 1996:4 – Statens institutions Styrelse
Rapport 1997:3 – Statens institutions Styrelse
Brottslighet och biologiskt arv – Brottsförebyggande rådet 1983:3
Naturen i Huvudet – Jesper Hoffmeyer
Den felmätta människan – Stephen Jay Gould
Genens Kraft – Raster förlag
Alltsedan Darwin – Stephen Jay Gould
Människans Natur – Natur & Kultur
Inte våra gener – Steven Rose, Leon J. Kamin, Richard C. Lewontin
Forskning och Framsteg – Nr 2/97
Forskning och Framsteg – Nr 2/98
Nationalencyklopedien