Primaterna anses härstamma från Tupajaliknande insektivorer och utgör en djurgrupp som åtminstone till det yttre omfattar rätt varierande former. Primaterna är dock alla hälgångare och de flesta av dem är trädlevande. Extremiteternas distala delar har 5 tår, 5 fingrar och är relativt oförändrade. Hallux (stortå) och pollux (tumme) är hos många former motsättliga, vilket gör att både händer och fötter kan användas som griporgan. Falangerna är försedda med naglar. Nyckelbenen (claviculae) är som hos alla klättrande former välutvecklade. Ögonhålorna är stora och synen god. Stora hjärnan (cerebrum) är mycket voluminös, har talrika vindlingar och övertäcker mestadels lilla hjärnan (cerebellum).
Ordningen Primates indelas i underordningarna : 1. halvapor (Lemuroidea), 2. spökdjur (Tarsoidea) samt 3. apor och människor (Anthropoidea).
1. U-ordning Lemuroidea (Prosimiae), halvapor, omfattar små eller medelstora, utpräglat trädlevande former som främst kännetecknas av ett förlängt nosparti, långsträckt kropp, starkt förlängda bakben samt som regel en lång svans. Pälsen är tjock och ullig och vanligen mycket färggrann. Halvaporna är natt- eller skymningsdjur som först efter mörkrets inbrott ger sig ut för att söka föda. Denna består till stor del av frukt och insekter. Utbredningsområdet är främst Madagaskar där hela 50% av däggdjursfaunan utgörs av halvapor. Vidare förekommer de i vissa delar av Afrika, Indien, Ceylon, Indonesien och Filippinerna.
Familj Lemuridae eller lemurer har representanter endast på Madagaskar och omfattar former med starkt förlängt nosparti och lång svans, I motsats till lorisider (se nedan) har de ett välutvecklat pekfinger. Katta (Lemur catta) är till färgen grå eller rödbrun med svansen bandad i svart och vitt. Liksom övriga lemurider har den ett kattliknande läte. Hos mormaki (Lemur macaco) är hannen svart, honan vit och båda har en hårkrans kring huvudet. De finns på Madagaskars nordvästkust. Vari (Lemur variegatus) som antingen kan ha svart – vitbrokig eller rödvitbrokig päls, tillhör de större formerna bland lemuriderna och förekommer i östra Madagaskars skogsområden, Indri (Indri indri) med sin kroppslängd av ca 85 cm är den största halvapan. Svansen är kort, pälsen svartbrun med inslag av ljusare partier. Extremiteternas distala delar är starkt utvecklade. Den finns i nordöstra Madagaskar.
Familj Chiromyidae, fingerdjur, omfattar endast en art, fingerdjuret (Chiromys madagascariensis). Arten är ungefär av en katts storlek och lever i bambuskogarna på Madagaskars nordvästra och östra kustområden. Fingerdjuret är en i vissa avseenden särpräglad form bland halvaporna. Tänderna påminner sålunda rätt mycket om gnagarnas och de två mejselformade och ständigt växande framtänderna används flitigt för att bita hål i t.ex. bambustjälkar, sockerrör och frukter. Svansen är mycket lång och yvig och pälsen är mörkbrun.
Familj Lorisidae, lorilika halvapor kännetecknas bl. a. av att pekfingret är mycket kort och att svansen är rudimentär eller saknas. Hithörande former lever i Asien och Afrika, men saknas på Madagaskar. Lori (Loris tardigradus), som förekommer på Ceylon och Främre Indien, är svanslös och kännetecknas dessutom av stora öron och spetsig näsa. Pälsen är sammetsmjuk. Födan består av vegetabilier, insekter och fåglar.
2. U-ordning Tarsoidea, spökdjur omfattar små former med stort huvud med stora, delvis nakna öron samt stora framåtriktade ögon. Svansen är lång med yvig spets och bettet har vissa likheter med insektätarnas. Spökdjuret (Tarsius tarsius), som är den kanske mest kända arten, är ett utpräglat nattdjur och förekommer i urskogarna på Ostindiska öarna.
3. U-ordn, Anthropoidea (Simiae) omfattar apor och människor.
Aporna och då särskilt de människolika formerna av dem, är både i sin yttre och inre morfologi mycket närstående människan. Människan härstammar dock inte från några nu levande apformer, utan det gemensamma ursprunget för de båda grupperna får sökas bland några för länge sedan utdöda former. Vid en jämförande morfologisk studie av apor och halvapor kan man konstatera att aporna skiljer sig från halvaporna bl.a. därigenom att hos de förra är ögonhålorna helt skilda från tinninggroparna, stora hjärnan är avsevärt större än övriga hjärnavdelningar, mjölkkörtlarna är belägna på bröstet, uterus är enkel (simplex) och placentan skivformig (discoidal).
Kännetecknande för aporna som grupp är också det förhållandet att deras organisation i allra högsta grad har blivit anpassad för klättrande livsföring. De allra flesta av dem är trädlevande, medan några former lever bland klippor. Extremiteterna är fria, dvs. överarm och lår är ej som hos flertalet andra däggdjur indragna under bålens hud. Detta medför att extremiteterna får en betydande rörlighet. Svansen hos aporna har varierande utformning. I regel är den lång, men hos en del former är den förkortad och hos gibboner och människolika apor t.ex. är den helt försvunnen. Hos några amerikanska former bland vrål- och spindelaporna tjänstgör den som ett griporgan.
Av sinnesorganen är luktorganet i jämförelse med flertalet andra däggdjurs svagt utvecklat, medan synen är god. Den förmedlas av tätt ställda, framåtriktade ögon som ger stereoskopiskt seende. Tanduppsättningen hos flertalet apor liknar nästan helt människans dvs. det finns 2 framtänder, l hörn tand och 5 kindtänder i varje käkhalva. Hörntänderna är dock som hos rovdjuren längre än övriga tänder. Aporna är utbredda i Afrika, Asien, Syd- och Mellanamerika samt dessutom förekommer en art i Europa (Gibraltar).
I systematiskt hänseende kan nu levande arter för antropoider indelas i tre grupper : A. brednäsor, västapor ell. Nya världens apor (Platyrrhini), B. smalnäsor, östapor ell. Gamla världens apor (Catarrhini) samt C. människoapor och människor (Hominoidea).
A. Plathyrrhini (Ceboidea), västapor, utgörs av små, smidiga former som förekommer enbart i de syd- och mellanamerikanska urskogarna där de håller till i trädkronorna och livnär sig av blad, frukter, insekter och fågelägg. Typiskt för västapor är att näsborrarna hos dem är runda och åtskilda av ett brett nässeptum.
Fam. Cebidae, kapucinliknande apor, omfattar samtliga brednäsor utom ekorraporna. Familjen indelas i underfam. spindelapor (Atelinae), kapucin- och dödskalleapor (Cebinae), vrållapor (Alouattinae), svansapor (Pitheciinae) samt nattapor (Aotinae).
Spindelapor ell. klätterapor (Atelinae) omfattar former med långa, smala extremiteter samt lång och känslig gripsvans. Tummen är förkrymt eller helt reducerad. Geoffroys klätterapa (Ateles geoffroyi) har en gulgrå eller rödbrun päls och förekommer i Mellanamerika och norra Sydamerika. Koatan el. den svarta spindelapan (Ateles paniscus) är kolsvart till färgen och lever i urskogarna i närheten av Amazonfloden och i Guayana. Ullaporna (SL Lagothrix) skiljer sig från de närstående spindelaporna främst genom sin mjuka, ulliga päls, relativt korta armar samt genom förekomst av tumme. Mest känd är den grå ullapan eller skifferapan som med sin kroppslängd av ca 70 cm och en lika lång svans tillhör de största västaporna.
Kapucin- eller rullsvansaporna (Släkte Cebus) kännetecknas av bl.a. rakt, tätt uppåtstående hår på huvudet samt relativt kort gripsvans. Dess distala del bäres hoprullad (rullsvans).
Dödskalleaporna är nära besläktade med kapucinaporna, men blott ekorrstora och saknar gripsvans. Den vanligast förekommande arten är den egentliga dödskalleapan eller saimirin (Saimiri solurens) som i flockar på över hundra djur lever i Guayanas urskogar. Typiskt är mörka partier kring ögonen.
Vrålapor (Sl. Alouatta) utgör en ofta omtalad apgrupp just på grund av förmågan att kunna framkalla ljud som kan höras mycket långt i urskogarna. Ljudet åstadkomms av kraftiga stämband samt av ett blåsaktigt uppsvällt tungben vilket tjänstgör som resonans apparat. Bland de yttre karaktärerna hos hithörande former kan man lägga märke till bl. a. det långa hakskägget och den täta pälsen. Hos den svarta vrålapan (Alouatta caraya) som förekommer i Paraguay och norra Brasilien, är hannen kolsvart medan honan och ungarna är gulbruna. Den röda vrålapan (Alouatta seniculus) är kopparröd till färgen och förekommer i Colombia, Venezuela och Guayana.
Till svansaporna (Pitheciinae) hör dels egentliga svansapor och dels kortsvansapor. Mest känd bland svansaporna är sannolikt satansapan (Chiropotes satanas) med lång svans samt tät och yvig, svart päls. Den lever i Amazonflodens och Orinocos skogsområden. Bland kortsvans aporna, som i jämförelse med egentliga svansaporna är mera spensligt byggda, har kort svans och tunn, men reL långhårig, raggig päls. Här kan nämnas den röda uakarin eller scharlakansansiktet (Cacajao rubicundus).
Nattapor (Aotinae) slutligen är de enda apformer som har utpräglat nattliga levnadsvanor. I samband med detta står också det förhållandet att deras ögon är synnerligen välutvecklade och starkt lysande i mörker. Den vanliga nattapan eller mirikinan (Aotes trivirgatus) som förekommer i norra Sydamerikas skogsområden, tillhör en av de bäst kända hithörande formerna. Kroppens och svansens längd är ca 35 resp. 50 cm. Den mycket mjuka pälsen är på ovansidan brungrå och på undersidan rostfärgad. Svansspetsen är svart och på huvudet finns 3 svarta strimmor.
Familj Callithricidae, ekorrapor ell. kloapor omfattar ekorrstora, trädklättrande former som förekommer tropiska skogar i Sydamerika. De har stort huvud, stora hårbeklädda öron samt en lång, yvig svans. Denna fungerar dock icke som gripsvans. Familjen omfattar 26 olika arter, av vilka här kan nämnas den vita silkesapan eller marmosetten (Callithrix jacchus) från östra Brasilien. Marmosetten har en lång, mjuk päls, tvärbandad i svart och gult ända ut till svansspetsen. Silverapan (Callithrix argentata) har silvervit päls medan svansen är gråsvart. Utbredningsområdet är Amazonflodens mynning.
B. Catarrhini (Cereopithecoidea) omfattar östapor, smalnäsor ell. Gamla världens apor.
Hithörande former kan karakteriseras som stora eller medelstora, kraftigt byggda djur med tättsittande näsborrar. Näsborrarna är alltså åtskilda av ett smalt septum. Svansen är vanligen lång, men kan hos vissa former vara relativt kort eller även helt saknas. Gripsvans förekommer ej. Pälsen är i regel tunn och ansiktet till större del icke hårbeklätts. I vilande ställning sitter östaporna på kraftiga hudvalkar omgivna av nakna, rosafärgade hudpartier. Det geografiska utbredningsområdet omfattar Afrika och södra Asien.
Östapor eller smalnäsor indelas i 2 familjer, markattartade apor (Cercopithecidae) och smalapor (Colobidae).
Familj markattartade apor kallas ibland även hundapor och förutom markattor räknas även makaker och babianer till denna familj. Hundaporna har en smal, från sidorna ihoptryckt bröstkorg och en väl utbildad tumme. De bakre och främre extremiteterna är lika långa, svansen är av varierande längd. Gången är icke upprätt och vid rörelse på marken stödjes kroppstyngden på hela handen resp. foten.
Makakerna är ett artrikt släkte som med ett 60-tal arter utgör den största gruppen inom denna familj. I jämförelse med babianer har makaker ej fullt så långt och kraftigt utvecklad näsparti som dessa och dessutom sitter näsborrarna hos makakerna inte i nosspetsen utan något ovanför denna. Med undantag av en art (magot) förekommer samtliga arter i Syd- och Ostasien. De är allätare och lever både i träd, på klippor och på slätter. Några arter bebor mycket höga höjder på det asiatiska fastlandet. Bland hithörande arter kan här nämnas: mormakaken (Macaca maurus) på Celebes, den långsvansade makaken (Macaca irus) i Bortre Indien och Indonesien, björnmakaken (Maoaca arctoides) i Sydkina, södra Tibet och Bortre Indien, mössapor (Macaca radiata) i Främre Indiens södra delar samt rhesusmakaken ell. rhesusapan (Macaca mulatta). Den sistnämnda förekommer i Främre Indiens mellersta och norra delar där den kan vistas på upp till 4000 m. höjd ö.h.. Rhesusapan har länge använts som experimentdjur på fysiologiska och medicinska laboratorier och bl.a, givit upphov till beteckningen “Rh-faktor” i blodet. Den helt svanslösa, gråbruna och “skäggiga” berberapan eller magoten (Macaca sylvana) som också tillhör makakgruppen, är den enda apa som fritt förekommer på den europeiska kontinenten. En mindre fridlyst koloni bebor nämligen Gibraltarklippanns svårtillgängliga grottor och klipptrakter. I Nordafrika förekommer magoten i Marocko, Algeriet och Tunisien.
Babianernas främsta kännetecken är ett avlångt, hundliknande huvud, starkt rörliga läppar och ett synnerligen kraftigt bett. Särskilt hörntänderna är långa och spetsiga och kan med framgång användas t.o.m. mot leoparden som anses vara deras farligaste fiende. Babianar är väl anpassade till ett liv på marken och förekommer på de afrikanska savannerna söder om Sahara samt. i sydvästra Arabien, Nätterna tillbringar de på särskilda sovställen som kan beredas i akaciaträden, men vanligen föredras klippig terräng för detta ändamål. Av babianer finns det ett flertal arter som är fördelade på fyra släkten. Till släktet Papio, som har det största antalet arter, hör t.ex. mantelbabianen (Papio hamadryas), Denna förekommer i Etiopiens bergstrakter och är lätt igenkännbar p.g.a. starkt förlängda hår på hals, rygg och överarmar. Hit hör vidare babuinen (Papio cynocephalus) samt den sydafrikanska babianen eller tschakmanen (Papio comatus) som på sina håll i Sydafrika har slagit sig på fårjakt. Även en del andra babianer är illa kända, bl.a. för sina härjningar på afrikanska åkrar och plantager.
Mandrillsläktets (Sl. Mandrillus) medlemmar skiljer sig från övriga babianer därigenom att huvudet är påfallande stort, svansen är mycket kort (några cm) samt att de nakna hudpartierna och pälsen är mycket färggranna. Mandrillen (Papio el. Mandrillus sphinx), som förekommer i Kongo, Gabun och södra Kamerun, uppvisar det mest färgrika ansiktet av alla däggdjur; kinderna är ljusblå, näspartiet klarrött, överläppen vit samt hakskägget gult. Nacken och ryggen samt större delen av bålsidorna är grönaktigt mörkbruna medan buksidan är gråvit. Den nakna bakdelens olika färgnyanser går från ljusblått till rödviolett. Drillen (Papio el. Mandrillus lencophaeus) liknar något mandrillen, men är mindre och har inte fullt så lysande färger.
Markattor (Sl. Cercopithecus) omfattar relativt små, smäckert byggda former med små sittvalkar, rundat huvud, smala extremiteter, lång svans och välutvecklad tumme. Markattorna uppträder i stora flockar i de tropiska delarna av Afrika. Av släktets ca 100 arter kan nämnas den gröna markattan med grågrön ryggpäls, vitt tvärband ovanför ögonen och vitaktig undersida. Dianamarkattan (Cercopithecus diana) i Liberia och Guldkusten har svart huvud, vitt streck över pannan samt vit hakskägg och vit undersida. Till markattorna räknas också husaraporna av släktet Erythrocebus. Dessa är större, än övriga markattor, har också något längre ben, men tårna är korta och djuren tycks vara relativt väl anpassade för ett liv på marken.
Familj Colobidae, smalapor, omfattar smala, slanka apformer med litet huvud, lång svans, smala extremiteter och kort nosparti. Dieten hos dessa djur är utpräglat vegetarisk och i samband därmed uppvisar de cckså en del inre anatomiska särdrag såsom stor blindtarm och 3-delad magsäck. Familjen är representerad både i Asien och Afrika och av hithörande former kan här nämnas de afrikanska sidenaporna eller guerezorna av släktet Colobos samt de sydostasiatiska bladaporna av släktet Presbytis. Till det sistnämnda släktet hör t.ex, hulmanen (Presbytis entellus), som är den vanligaste apan i Främre Indien och av hinduerna ansedd som helig samt den svartglänsande budengen (Presbytis cristatus) från Bortre Indien, Sumatra och Java. Vidare hör hit näsapan (Nasalis) som lever i Boreos urskogar och trubbnäsapan (Rhinopithecus roxellanae) som förekommer i Burma, sydvästra Kina och östra Tibet.
C. Hominoidea, hominoider, omfattar familjerna Hylobatidae (gibboner), Pongidae (människoapor) samt Hominidae (hominider).
Fam. Hylobatidae, gibboner kallas också långarmsapor och kan karakteriseras som. långarmade, svanslösa former, som är fullkomligt anpassade till trädlivet. De väger 6-12 kg, har en tät och mjuk päls, är fruktätare och lever familjevis eller i smärre flockar i Indonesiens och Bortre Indiens urskogar. Deras rörelser i träden är mycket smidiga och graciösa. Inom familjen särskiljer man två släkten: Hylobates och Symphalangus. Av arterna kan nämnas den vithandade gibbonen eller laren (Hylobates lar), den grågula eller svarta holocken (Hylobates hoolock) som har ett vitt tvärband ovan ögonbrynen samt den svartglänsande siamangen (Symphalangus syndactylus) i Malackas och Sumatras bergsskogar.
Familj Pongidae omfattar människoapor. Människoaporna, alltså orangutang, schimpans och gorilla, uppvisar många likheter med människan och skiljer sig i flera viktiga avseenden från övriga apformer. Bröstkorgen t.ex. är ej kilformad utan flat och rymlig, blindtarmen är försedd med det maskformiga bihanget (appendix vermiformis), hjärnvolymen är rel. stor och uppgår till ca 500 cm , svanskotorna är rudimentära och yttre svans liksom sittkuddar och kindpåsar saknas. Hannen är mycket större än honan.
Orangutangen (Pongo pygmaeua), den minst människolika formen av människoliknande apor, är i motsats till sina afrikanska släktningar, gorillan och schimpansen, ett utpräglat träddjur. Den förekommer i Borneos och Sumatras sumpiga urskogar (orang = människa, utan = skog), lever i små grupper, är förmodligen polygam och tillbringar nästan hela sitt liv i trädkronorna, Dieten är vegetarisk och består nästan helt av frukter. Av morfologiska särdrag kan nämnas att armarna är mycket långa, öronen och ögonen små och de tunna läpparna omgivna av ett långt skägg. En egendomlighet är strupsäckarna. Dessa utgörs av.utbuktningar från struphuvudet. Den tegelröda rel. glesa hårfällen är bäst utvecklad på kroppssidor, skuldror och extremiteter.
Schimpans eller rättare de båda schimpans arterna, vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans eller bonobon (Pan paniscus) är de minsta arterna av människoliknande apor och skiljer sig från den närstående gorillan såväl genom mindre kroppsstorlek som genom kortare armar, längre ben och större öron. Schimpanserna liksom gorillorna bebor västliga och centrala delar av Afrika och livnär sig huvudsakligen av frukter, unga skott och rötter. De har en vidsträcktare utbredning än gorillorna.
Gorillan (Gorilla gorilla) är den största människoapan. Hannen som är betydligt kraftigare än honan, har en kroppslängd över 2 m. och kan väga upp till 300 kg. Muskulaturen är mycket väl utvecklad och det stora huvudet har kraftiga benkammar som tjänstgör som muskelfästen. Underkäken är hypertrofisk, pälsen gråsvart samt ansiktet, händernas och fötternas insidor svarta och nakna. Gorillorna lever familjevis eller i flockar på mellan 20 till 30 individer ledda av en äldre hane. Enstöringar förekommer och utgöres vanligen av gamla eller utstötta djur. Familjer eller grupper av gorillor begränsar vanligen sina strövtåg till en bestämd del av urskogen där de på kvällarna slår ett tillfälligt läger för natten. Sovplatserna som byggs av kvistar och grenar uppe i träden används av honorna och ungarna. Hannarna sover på marken, ofta stödjande ryggen mot ett träd. Gorillornas näringsbehov är mycket stort och de förtär huvudsakligen bananer, majskolvar och sockerrör. Liksom övriga djur går gorillan undan för människan såvida den ej blir överraskad eller sårad. Den farligaste fienden är Leoparden. Man urskiljer bland gorillorna 2 raser: slättlandsgorillan (Gorilla gorilla gorilla) samt bergsgorillan (Gorilla gorilla beringei). Slättlands gorillan förekommer i Västafrika i områden mellan floderna Niger och Kongo medan bergsgorillan har sitt utbredningsområde längre österut i bergsskogarna väster om Tanganyika- och Albertsjön. Den är där fridlyst och förekommer sällsynt (c:a 500 st.) på höjder upp till 3500 m.ö.h. Bergsgorillans svarta päls är tät och lång (anpassning till det kyligare klimatet), medan pälsen hos slättlandsgorillan är till färgen grå- eller rödbrun och tämligen gleshårig.
Källa : All världens djur 1960
