BERGARTSFAKTA

Bergarter består av ett eller flera mineraler. Det finns ca 2500 mineraler, varav ett 50-tal är vanliga. Exempel på mineral är kvarts, glimmer, fältspat. Mineraler är ibland rena grundämnen (Au), och ibland föreningar t.ex. SiO2 (kvarts).

Vanliga mineralföreningar :

a)
Sulfider som är föreningar med svavel ex ; PbS [blyglans] och CuFeS2 [kopparkis]
b)
Oxider som är föreningar med syre, t.ex järnmalmer [Fe3O4 = magnetit, Fe2O3 = hämatit, blodstensmalm]
c)
Sulfater med SO4-grupp t.ex. CaSO4-4H2O [gips], PbSO4 [blymalm].
d)
Karbonater med CO3 – grupp t.ex. ; CaCO3 [= kalcit] som ingår i kalksten
e)
Silikater med SiO4 – grupper t.ex. många mineraler t.ex. granater [Fe,Ca,Al,Cr] hornblände, glimmer [K-, Al- OH / Fe Mg], Kvarts [SiO2] och fältspater [KAlSi3O8 eller CaAl2Si2O8]

Mineraler bildar regelbunden struktur så kallad kristallform.

Några kristallformer :

Kubiska – t.ex. NaCl, ZnS – rombiska
Trigonala – t.ex. magnetit, 3-taliga
Tetragonala – t.ex. pyrit [FeS2], 4-taliga
Hexagonala – t.ex. kvarts, beryll, 6-taliga

BERGARTER VITTRAR SÖNDER

Mekanisk vittring t.ex. på grund av frost, solsprängning.
Kemisk vittring beror på upplösning med vatten och däri lösa syror, joner. Al-silikat bildas exempelvis. Malmer är bergarter som innehåller ekonomiskt lönsam metallförening som gör den brytvärd.

HÅRDHETSSKALA ( 1-10 )

1.talk 2.gips 3.kalkfluss 4.apatit 5.fältspat 6.kvarts 7.topas 8.korund 10.diamant

1. – krossas av nagel
2. – repas av nagel
3. – repas av järnspik
4. – repas av glas
5. – repas av kniv
6. – repas av kvartsbit
7. – repas av specialstål
8. – repas av smärgel
9. – repas av diamant
10. repas ej

KVARTS:
fet glans, vit, ibland genomskinlig, hård.
GLIMMER:
ljusa platta “skivor” som kan petas i sär, repas lätt, blänkande. Finns även mörk glimmer [biotit]
FÄLTSPAT:
vanligast, ingår i gnejs och granit liksom i kvarts och glimmer. Rödaktig form = kalifältspat. Vitaktig form = plagioklas

BERGARTER, BILDNING

1.
Magmatiska (eruptiva) bildats genom avsvalning och kristallisation av smält berg s.k. magma ex granit. Ytliga ger fin kristall och djupberga ger grov kristall
2.
Sedimentära (lagrade) som bildats av vittrat berg m.m. Avsätter sig i vatten och bildar lager och pressas samman t.ex. sandsten, (lerskiffrar), kalkstenar.
3.
Metamorfa (omvandlande) som bildats att äldre bergarter åter utsatts för värme och tryck och omvandlats igen. T.ex. gnejs, marmor (av kalksten).

TYPISKA MINERAL / BERGARTER

Följande egenskaper kan användas för bergarts- / mineralbestämning.

DENSITET
Känns stenen tung eller lätt?
HÅRDHET
Repbar med stålspik, spik eller nagel?
FÄRG / GLANS
Färg? Streckfärg? Är ytan matt, fet, blank eller har metallglans?
BROTT / SPALT
Bildas brottytor med vissa vinklar eller ojämna ytor?
STRUKTUR
Bildar mineralkornen mönster? Tät eller grovkornig?
SALTSYRA
Stenar som innehåller kalk fräser av saltsyra.
ÖVRIGT
Andra typiska kännetecken. Ex. vasskantad, randad.

Bestämningbok för bergarter, t.ex. Lundegårdh, Stenar och Fossil

Med hjälp av dessa fakta och bestämningsbok bör du kunna bestämma 10 st bergarter eller mineral, vilka läraren har lagt fram på en bänk. Kan du känna igen dessa fyra bildexempel ?

KVARTS
Mineral. Hårdhet 7. Densitet 2,6. SiO2. Kemisk förening mellan kisel och syre. Mjölkvit färg med fettglänsande brottytor. Ojämnt mussligt brott med skarpa kanter. Allmänt förekommande. Används inom glas- och porslinsindustrin. Kvarts ingår som beståndsdel i många bergarter t.ex. granit och gnejs.

FLINTA
Mineral. Hårdhet 7. Densitet 2,6. SiO2. Samma sammansättning som kvarts. Färg gråsvart, grå, ibland gulbrun eller nästan svart. Oftast försedd med ett yttre skikt av vit krita. Tät, mattglänsande, mycket finkorningt mineral, som ofta förekommer som klumpar eller bollar i Skåne och efter Västkusten. Krossade stenar bildar mycket vassa skärvor som under stenåldern användes som vapen och redskap.

FÄLTSPAT
Mineral. Hårdhet 5,5-6,5. Densitet 2,5-2,7. KAlSi3O8. Ett kaliumaluminiumsilikat. Färg: Köttröd,ljusröd. Andra färgvariationer kan förekomma beroende på den kemiska sammansättningen, t.ex. vit eller grön (amazonsten). Glänsande, ibland pärlemorskimrande, något snedvinklig spaltning och sprött brott. Allmänt förekommande. Ingår som beståndsdel i bergarterna granit och gnejs.

MUSKOVIT (Ljus glimmer)
Mineral. Hårdhet 2-2,5. Densitet 2,8. kemisk formel H2KAlSiO4. Genomsynliga, glasglänsande tunna klyvbara blad eller fjäll. Allmänt förekommande. Ingår i gnejs, granit, glimmerskiffer m.fl. bergarter. Vittrad glimmer blir ofta guldfärgad och kallas då kattguld. Använde som smörjmedel, ilsolering. Mald glimmer säljes som “julsnö”.

BIOTIT (Mörk glimmer)
Mineral. Hårdhet 2,5-3. Densitet 2,8. Formel H2K(Mg,Fe)3Al(Si4)3 . Svarta, glänsande klyvbara blad eller fjäll. Allmän. Ingår i gnejs, granit m.fl. bergarter.

ZINKBLÄNDE. (Sphalerit)
Zinkmalm. Hårdhet 3,5-4. Densitet 3,9-4,2. Förening mellan zink och svavel (ZnS). Gulbrun, gråbrun ibland metallglans i friskt brott, fett- eller hartsglans. Spröd, ofta mussligt brott. Förväxlas ofta med blyglans, som dock är tyngre och har blågrå metallglans. Zinkblende och blyglans finns ofta tillsammans. Finns bl.a i Åmmeberg och Skelleftefältet. Zink användes vid tillverkning av mässingföremål.

KOPPARKIS (Kalkopyrit)
Kopparmalm. Hårdhet 3,5-4. Densitet 4,1-4,3. Formel CuFeS2. Metallglans, klargul, mässinggul, guldfärgad med ibland skiftningar i blått, grönt och violett. Sprött, ojämnt brott. Malmen liknar svavelkis men är mjukare. Finns i Bergslagen, Skelleftefältet. Koppar används till mässing, elmaterial, ledningar m.m.

HÄMATIT (Blodstensmalm)
Järnmalm. Hårdhet 5-6. Densitet 4,9-5,3. Formel Fe2O3. Har metallglans, är ibland matt. Färg stålgrå till svart, någon gång rödbrun. Ojämnt, sprött brott. Ger rött streck om man rispar med stålspik. Vår viktigaste malm. Finns i Kiruna, Malmberget.

MAGNETIT (Svartmalm)
Järnmalm. Hårdhet 5,5-6,5. Densitet 5,2. Formel Fe3O4. Halv metallisk glans, svart färg, tung. Ojämnt, sprött brott. Malmen attraheras av magnet. Finns i Bergslagen och Lappländska gruvor. Viktig järnmalm. Ger svart streck med stålspik.

GRANIT
Eruptiv djupbergart bestående av mineralen kvarts, glimmer, fältspat (röd eller vit) samt glimmer (ljus eller mörk). Grov- eller finkornig med jämnt fördelade korn. Färger är vitgrå, mörkgrå, ljusröd. En mycket vanlig bergart. På grund av sin hårdhet används den till byggnader. Granit är klyvbar i vinkelräta riktningar och är polerbar. Bryts fortfarande i t.ex. Bohuslän.

PORFYR
Eruptiv ytbergart. Tät och hård med strökorn av kvarts eller fältspat. Strökornen kan ha olika storlek eller form (rombporfyr, kvartsporfyr osv.). Färg rödbrun, röd m.m. Finns i Dalarna och Småland och används som prydnadssten. (Älvdalsporfyr).

SANDSTEN
Sedimentär (lagrad) bergart bildad av kittade sandkorn av ungefär samma kornstorlek. Ofta tydligt skiktad, ibland med s.k. öljeslagsmärken. Består mest av kvartskorn. Färg är ofta röd, gul, vit. Finns på Öland, i Dalarna, Västergötland, Skåne m.fl. ställen. Används till slipsten, plattsten och byggnadssten.

GNEJS
En ur granit omvandlad bergart. Innehåller alltså kvarts, glimmer, fältspat. Gnejs är tydligt skiktad med omväxlande mörkare och ljusare lager, (Parallellstruktur) ibland något sliriga lager. De plana brottytorna består ofta av glänsande glimmer. Färg är grå, gråvit, gråsvart, brun eller rödbrun. Vanlig bergart i hela landet. Används som makadam, kantsten osv.

MARMOR
En omvandlad s.k. metamorf bergart bestående av kristallin kalksten. Medeltill grovkornig och jämnkornig. Fräser för saltsyra. Färg vit, svart, grön, ofta slirig, fläckig, strimmig, ådrig eller bandad. En värdefull bergart. Finns i Kolmården, Närke, Mälarlandskap. Används till byggsten, trappsten, dekorsten, fönsterbräden och skulpturer m.m.

ANTRACIT (Stenkol)
En bergart med organiskt ursprung (60-70% kolhalt). Färg glänsande svart, färgar lätt av sig. Brännbar. Finns i Tyskland, Polen, England, Usa, Sovjet m.fl. länder.

ALUNSKIFFER
Sedimentär bergart. Liknar lerskiffer, men innehåller kol, som gör den svart till färgen. Luktar fotogen när man repar med stålspik. Finns på Öland, i Närke och i Västergötland. Ur alunskiffer kan framställas mineralolja. Kvarntorpskiffer är uranförande.

KALKSTEN
Sedimentär bergart med stor färgvariation. Kornstorlek är vanligen finkornig. Innehåller ofta fossil (T.ex. ortocerkalksten). Kalksten fräser av saltsyra. Finns allmänt i södra Sverige, t.ex. på Öland, Gotland. Används som byggnadssten, inom cementindustri och som gödningsmedel. Skrivkrita är finkornig kalksten uppbyggd av foraminiferskal.

TÄLJSTEN (Talk)
Hårdhet 1. Densitet 2,6. En omvandlad bergart. Mycket mjuk och lätt att bearbeta. Färg vit, grå, grön, grönvit. Känns fet i handen. Repas lätt av nageln. Finns i Handöl i Jämtland. Används till kaminer, öppna spisar, byggnadssten, prydnadssaker.

A – Ranunkelväxter : (Ranunculaceae)
Sippväxter och smörblomsväxter.
Antal kronblad, foderblad och pistiller växlar ofta hos samma art.
Flersymmetriska. Vanligt med 5 st. kronblad. Blomaxeln förlängd.
Jämför rosväxt som har snarlik byggnad men mer utbredd blomaxel.
Några arter, t.ex. Akleja har trattlik blomma.

B – Korsblommiga : (Cruciferae)
Ruderatväxter, “ogräs i åker”.
Blommor har 4 st. långskaftade kronblad, som bildar ett “kors”.
Blommor har 6 st. ståndare, varav 4 st. är längre.
Frukten är en tvårummig kapsel med flera frön, en så kallad skida.
Växer ofta på torrare platser och på odlad mark dvs. kulturmark.

C – Rosväxter : (Rosaceae)
Nyttoväxter såsom fruktträd, “bärväxter”.
Blommor har ofta 5-taliga, vita kronblad.
Många ståndare. Flersymmetriska.
Blomaxeln blir ofta “köttig” och ingår i en så kallad skenfrukt.
Vissa rosväxter får frukt av annan typ t.ex. nöt eller stenfrukt

D – Ärtväxter : (Leguminosae)
Ofta nyttoväxter såsom klöver, ärtväxter.
Ensymmetriskt hylle.
Blommor ofta 5-taliga med “fjärilslikt hylle (kronblad).
Frukten är en enrummig kapsel med frön, en så kallad balja.

E – Flockblommiga : (Umbelliferae)
Vissa nyttoväxter såsom morot, dill
Små, 5-taliga, ofta vita kronblad (5 ståndare, 1 pistill).
Blommor sitter i dubbel flock.
Ihålig stjälk. Bladen ofta parbladiga.
Frukten är en tvådelad klyvfrukt.

F – Ljungväxter : (Ericaceae)
Skogsbär såsom lingon, blåbär.
Ofta risväxter med vedartad stjälk.
Blombyggnaden är ofta sambladig och klocklik.
Växer ofta på torrare mark.

G – Lejongapsväxter : (Scrophulariaceae)
Veronikor, kovall, spiror.
Blommor har växlande utseende och är ej symmetriska.
Lejongap har tvåläppig krona med 4 st. ståndare.
Av ståndarna är 2 st. betydligt längre.
Arter med olika utseende är t.ex. kungsljus, gulsporre och ärenpris.

H – Läppblommiga : (Labiatae)
Myntor, plister.
Tvåläppiga, “stängda” blommor med 2 korta och 2 långre ståndare.
Blomläpparna är åtskilda (jmf. lejongapsväxter).
Blommor sitter i knippen i de övre bladvecken.
Fyrdelad klyvfrukt. Fyrkantig stjälk. Blad korsvis motsatta.

I – Korgblommiga : (Compositae)
Växter såsom tistlar, krageväxter och maskrosväxter.
De små blommorna sitter samlade till en “korg”.
Småblommorna är rörformade i mitten eller tunglika kantblommor.
Frukten är en liten, ofta penselförsedd nöt.
Hos maskros har korgen alla blommor tunglik form.
Den vanligaste blomfamiljen med många olika arter.

Evertebraterna Blötdjurs huvudgrupper är snäckor, musslor och bläckfiskar. Kroppbyggnad kan beskrivas utgå från en ‘masklik’ kropp med huvud och bakända. På buksidan har muskulaturen kraftigt förtjockats.Denna muskulösa ‘buk’ utgör en krypsula hos snäckorna och sniglarna, en rörlig så kallad fot, som kan stickas ut mellan skalen hos musslorna. ‘Buken’ kan vara uppdelat i fångstarmar runt munöppningen som hos bläckfiskarna. På ryggsidan är kroppsväggen på ett eller annat sätt utdragen i veck, manteln, som exempelvis hos musslorna hänger ned över kroppssidorna, men hos snäckorna bara täcker den centrala delen. Mellanrummet mellan manteln och övriga kroppen kallas mantelhåla. Där sitter gälar eller lungor placerade. Manteln bildar som regel ett skal, som är karaktäristiskt för snäckor och musslor. Små rudimentära skal finns även under ‘huden’ hos sniglar och bläckfiskar.

Klass Snäckor

Till denna klass hör även de som saknar ‘hus’ och som vi vanligtvis kallar sniglar. Många tror att snäckorna liksom leddjuren byter skal, men detta är inte sant. Skalet blir större genom tillväxt vid mantelns rand. De kan alltså inte krypa ut ur skalet. Det innehåller ju viktiga organ. Snäckorna har ett tydligt avsatt huvud med antenner. På dem sitter ögon men även luktorgan. I munnen finns en så kallad rivtunga (radula), med vilken en snäcka kan “beta” sig fram i en algmatta eller äta av grönsaker i våra trädgårdar. Alla snäckor är emellertid inte växtätare, ty även allätare, asätare och rovdjur finns. De snäckor och sniglar, som vi som regel kommer i kontakt med är vanligtvis växtätare. Vissa snäckor kan dra in “foten” i mantelhålan och stänga till med ett lock. De kan då tåla uttorkning under lång tid. Vissa äter vi med förtjusning. Den stora vinbergssnäckan anses av många vara en delikatess. Den finns inplanterad hos oss och är på vissa platser vanlig.

Klass : Musslor

Musslorna har ett tvåsidigt ledat skal, som omsluter hela djuret. Det kan stängas genom tvärgående kraftiga låsmuskler. Skalet är på insidan klätt med ett “pärlemorskikt”. Ny pärlemor kan avsöndras koncentriskt runt exempelvis ett irriterande sandkorn, som kommit in mellan mantelnoch skalet. Då bildas en pärla. Denna irritation kan skapas på konstlad väg i pärlmussleodlingar. Vi har en pärlmussla i Sverige, flodpärlmusslan. Den är fridlyst. Musslorna tar in och släpper ut vatten genom två öppningar i bakänden. Mantelkanten runt dessa öppningar kan vara utdragen till långa rör, sifoner. Musslorna kan då ligga nedgrävda i botten och ändå ta in vatten och näring. Vattnet som tas in går till gälarna, där blodet syrsätts. På gälarna finns också flimmerhår, som filtrerar vattnet på näringspartiklar och för dessa vidare mot munöppningen i andra ändan. Musslor lever på olika sätt. En del gräver sig fram i bottensedimentet med foten (ex. dammussla), en del fäster sig med särskilda trådar (blåmussla). Andra kan simma genom att öppna och slå ihop skalhalvorna (kammussla)

Klass : Bläckfiskar

Bläckfiskar finns bara i haven. Hos dem är den muskulösa buken omvandlat till sugskålsförsedda fångstarmar samt till ett slags tratt, som mynnar in i mantelhålan. Genom tratten kan vatten pressas ut med stor kraft som en “jetstråle” och snabbt slunga iväg djuret. Bläckfiskarna är rovdjur med högt utvecklad syn och nervsystem. Många bläckfiskar är relativt små och rör sig simmande i haven ofta i stora stim. Andra är bottenlevande och kan nå en avsevärd storlek. Namnet har de fått av att de har en särskild körtel, som bildar ett färgämne, som vid fara kan sprutas ut och möjliggöra skyddade undanmanövrar. Be flesta bläckfiskar har endast rudimentära skalrester. Bläckfiskarna är emellertid en mycket gammal djurgrupp och förr levde flera former med stora kamrade skal. Dem kan vi lätt studera som fossil i marmortrappor m.m. Det finns fortfarande en kvarlevande skalbärande bläckfisk, pärlbåten. Vid vår västkust finns flera mindre bläckfiskarter. En del av dem kan med fördel ätas.

Kan du skriva 10 delar på cellen?
Du kan kopiera bilden som förminskats betydligt.

Det finns många olika celler i kroppen, men oavsett funktion och form har de (med undantag av de röda blodkropparna och blodplättarna) en gemensam minimiutrustning som består av cellmembran och cytoplasma med organeller, inklusive cellkärnan.

Cytoplasma

Cellerna omges av extracellulärvätskan, en lösning som huvudsakligen består av näringsämnen och elektrolyter i vatten. Cellmembranet utgör en barriär mellan extracellulärvätskan och cellens inre vätskerum. En av cellmembranets uppgifter är att reglera passagen av ämnen in i och ut ur cellen. Innanför cellmembranet finns cellens cytoplasma, cellvätskan, som består av vatten, elektrolyter och näringsämnen. Cytoplasman innehåller också cellorganellerna, som är självständiga små strukturer med specialiserade funktioner. Vätskan kring organellerna kallas cytosol.

Cytosol

Kemiskt är cytosolen en vattenrik lösning, som innehåller organiska föreningar och oorganiska joner. Många proteiner i cytosolen är enzymer, som deltar i cellens ämnesomsättning. I cytosolen finns också partiklar och droppar, som inte är lösliga i cytosolen. Det kan vara ämnen som cellerna har tagit upp från extracellulärvätskan, t.ex. olösliga näringsämnen, eller ämnen som cellen själv har producerat. Exempel på sådana partiklar och droppar är glykogenkorn i leverceller och fettdroppar i fettceller.

Cellorganellerna och cellskelettet

l likhet med cellerna avgränsas de flesta cellorganeller av lipidmembran. Cellorganellerna omfattar det endoplasmatiska retiklet, Golgiapparaten, mitokondrierna, lysosomerna och cellkärnan. Cellskelettet är cellens stomme, och det är uppbyggt av proteiner.

Det endoplasmatiska retiklet.

Det endoplasmatiska retiklet bildar ett sammanhängande system av membranklädda, vätskefyllda kanaler och bläsor i cellen och är den största av cellens organeller. Det endoplasmatiska retiklet spelar en viktig roll för bildningen av proteiner och lipider samt för cellens proteintransport och dess lagring av proteiner, lipider och Ca-joner. Det finns två former av endoplasmatiskt reticulum, en kornig form och en glatt form. Det korniga endoplasmatiska retiklet har ett flertal korn, ribosomer, som är bundna till membranytan. Ribosomerna består av proteiner och ribonukleinsyra (RNA) och är inte membranbeklädda. Ribosomerna deltar i proteinsyntesen, i vilken deras uppgift är att foga samman de aminosyror som bildar proteinerna. De nybildade proteinerna lagras i det första skedet i det endoplasmatiska retiklets hålrum. Det glatta endoplasmatiska retiklet saknar ribosomer och har därför en glatt yta. Denna form deltar inte i proteinsyntesen, utan tillverkar fosfolipider och fettsyror. Det glatta retiklet fungerar också som lagerutrymme för Ca-joner som har en viktig signalfunktion i cellerna. I levercellerna förekommer det glatta endoplasmatiska retiklet särskilt rikligt. Här innehåller denna organell enzymer som oskadliggör giftiga ämnen genom att ombilda dessa till vattenlösliga föreningar, så att de kan utsöndras från kroppen via njurarna.

Golgiapparaten.

Golgiapparaten består av platta membransäckar, som ligger tätt sammanpackade intill retiklet. De proteiner som bildas packas i små membranblåsor (vesikler) och förs över till Golgiapparaten, där proteinerna tillförs kolhydrat- och fosfatgrupper. Dessa grupper fungerar som ‘adresslappar’ och säkerställer att proteinerna transporteras vidare till rätt plats i cellen. Golgiapparaten är med andra ord cellens ‘sorterings- och transportcentral’ för proteiner.

Mitokondrierna.

Mitokondrierna är ovala organeller, som omges av ett dubbelmembran. Mitokondrierna är jämnt fördelade i cellens cytoplasma, och antalet varierar från några få till många hundra i varje cell. Antalet är störst i celler med särskilt hög energiomsättning, och muskelcellerna har speciellt många mitokondrier. Mitokondrierna innehåller enzymer och elektrontransportörer som ingår i elektrontransportkedjan. Mitokondrierna är cellens ‘kraftverk’ och producerar ca 90 % av det ATP som cellen behöver för sina energikrävande funktioner.

Lysosomema.

Lysosomerna är runda organeller, som omges av ett enkelt membran. De innehåller enzymer, som kan bryta ned bakterier och partiklar som har tagits upp av cellen genom endocytos. Den endocytiska vesikeln (membranblåsan) smälter samman med lysosomen, och därefter bryter de lysosomala enzymerna ned innehållet i vesikeln. På samma sätt tas cellens egna organeller upp i lysosomerna och bryts ned, när de på grund av skada eller slitage inte längre fungerar. Lysosomerna arbetar alltså som cellens kombinerade ‘renhållnings- och spjälkningssystem. Så länge lysosommembranet är intakt gör de lysosomala enzymerna ingen skada på cellens egna strukturer. När cellen dör, går det hål på lysosomens membran, så att enzymerna släpps ut och bryter ned cellresterna. På detta sätt gör kroppen sig av med förstörda celler.

Cellkärnan.

Nästan alla celler innehåller en enda cellkärna (nucleus). Några få celltyper, bland andra skelettmuskelcellerna, har flera kärnor per cell, medan de mogna, röda blodkropparna saknar kärna. Vätskan i cellkärnan har ungefär samma sammansättning som cytosolen. Vidare innehåller cellkärnan ett fint nätverk av trådar, kromatintrådar, som består av proteiner och deoxiribonukleinsyra (DNA). I samband med celldelningen packas de enskilda kromatin trådarna ihop till tjockare strängar, kromosomer, som är synliga i mikroskop. Cellkärnans viktigaste uppgift är att styra cellens proteinsyntes. DNA, som innehåller den genetiska informationen, gör att kroppens celler förmår producera ungefär 100 000 olika proteiner. Cellkärnan omges av ett dubbelt kärnmembran. Det yttre membranet är förbundet med det korniga endoplasmatiska retiklet på så sätt att utrymmet mellan det yttre och det inre kärnmembranet står i förbindelse med hålrummet i det endoplasmatiska retiklet. I det dubbla kärnmembranet finns porer. Molekyler som överför information mellan cytoplasman och kärnan passerar genom dessa porer. I de flesta cellkärnor finns minst en kärnkropp (nukleol), som inte omges av något membran. Kärnkroppen innehåller proteiner, DNA och RNA. Ribosomernas olika beståndsdelar ansamlas i kärnkroppen och överförs därifrån genom porerna i kärnmembranet till cytoplasman. Där sätts de samman till ribosomer.

Deoxiribonukleinsyra (DNA)

Den genetiska informationen ligger lagrad i cellkärnan som deoxiribonukleinsyra molekyler, DNA. DNA-molekylerna är uppbyggda av långa kedjor av nukleotider. Varje nukleotid består av tre komponenter, fosfat, deoxiribos (en sockerart) och en kvävebas. Enskilda nukleotider är sammanlänkade till kedjor genom att fosfatgruppen i den ena nukleotiden är bunden till deoxiribosmolekylen i nästa nukleotid. Deoxiribos och fosfat finns i alla nukleotider, medan kvävebasen varierar. I DNA finns fyra olika kvävebaser: adenin (A), cytosin (C), guanin (G) och tymin (T). Den genetiska informationen i DNA bestäms av kvävebasernas ordningsföljd i DNA-kedjan. Detta kallas den genetiska koden. Principen är att kvävebaserna i tre nukleotider som följer efter varandra bestämmer en specifik aminosyras identitet. Ett sådant tretal av kvävebaser kallas en triplett. Kärnans DNA-molekyler blir därför kodband, där tripletternas inbördes ordning fastställer aminosyrornas ordning i varje protein som finns i kroppen. En enstaka gen innehåller de tripletter som är nödvändiga för att bilda ett bestämt protein.

Cellskelettet

Cytoplasman i alla celler innehåller förutom organeller olika proteinfibrer. Dessa fibrer bildar ett nätverk, som kallas cellskelettet och tjänar som cellens stomme. Det finns två typer av fibrer i cellskelettet : mikrotubuli och mikrofilament. Mikrotubuli är tunna rör och utgör den styvaste delen av cellskelettet. Mikrotubuli spelar en viktig roll under celldelningen genom att de drar en uppsättning kromosomer till vardera cellpolen, och de är också nödvändiga för den intracellulära transporten av vesikler och för flimmerhårens rörelser i flimmerepitelet. Mikrofilamenten är trådformiga fibrer och utgör den största delen av cellskelettet. De kan förändra cellernas form och därmed få dem att röra sig. Det finns särskilt rikligt med mikrofilament i muskelcellerna, där de ansvarar för cellernas kontraktion (sammandragning).

Cellmembranet

Varje cell är omgiven av ett cellmembran som är ca 7,5 nm (0,000 0075 mm) tjockt. Detta membran avgränsar cellens cytoplasma från extracellulärvätskan och gör det möjligt för den enskilda cellen att fungera som en enhet. Cellmembranet har även andra viktiga funktioner : Det reglerar passagen av ämnen in i och ut ur cellen, så att miljön i cellen bevaras. Det känner igen och tar emot information från kemiska budbärare (hormoner, neurotransmittorer) som kommer till cellen. Det håller en rad membranproteiner på plats som utför viktiga uppgifter för cellen, t.ex. fungerar som jonkanaler, jonpumpar, hormonreceptorer och enzymer. I vävnaderna knyts grannceller samman med hjälp av sammankopplingar mellan proteiner som finns i cellmembranet.

Cellmembranets uppbyggnad

Cellmembranet består av lipider (fettämnen) och proteiner. Bland membranlipiderna utgör fosfolipiderna huvuddelen. Fosfolipiderna har ett elektriskt laddat huvud och två fettsyrasvansar med opolära bindningar. Det gör att huvudet är vattenlösligt (hydrofilt) och svansarna olösliga i vatten (hydrofoba). I cellmembranet bildar därför fosfolipiderna ett dubbelt molekyllager, där de polära huvudena pekar ut mot den extracellulära respektive in mot den intracellulära vattenlösningen. De opolära svansarna bildar ett hydrofobt mellanskikt i membranet. Det finns inga kemiska bindningar mellan fosfolipiderna, och de enskilda molekylerna kan därför röra sig fritt i förhållande till varandra. Det gör att membranet kan böjas och sträckas utan att gå sönder, och att cellerna kan ändra form utan att membranet blir förstört. Membranet innehåller även kolesterol som med hjälp av svaga, kemiska bindningar håller samman fosfolipiderna. Kolesterolet gör membranet starkare, men samtidigt mindre lättflytande. Membranproteiner kan också vara förankrade i cellens cytoskelett, så att de inte riskerar att driva fritt omkring i membranet. Bland membranproteiner finns enzymer, receptorer och jonkanalproteiner. Den sistnämnda gruppen består av genomgående proteiner, som bildar vattenfyllda kanaler tvärs genom membranet. Joner kan passera genom kanalprotein med hjälp av aktiv energikrävande transport.